Fria fantasier kring fakta

ALTERFIKTION. Carolina Thelin har läst litteraturkritikern och kulturjournalisten Ida Theréns debut Att omfamna ett vattenfall och den danska författaren Christina Hesselholdts Vivian. Båda böckerna handlar om fria fantasier kring fakta.

Att omfamna ett vattenfall av Ida Therén
Natur & Kultur

Vivian av Christina Hesselholdt
Natur & Kultur

Alterfiktionen kan ofta upplevas som mer “sann” än en renodlad biografi. Både litteraturkritikern och kulturjournalisten Ida Theréns debut Att omfamna ett vattenfall och den danska författaren Christina Hesselholdts Vivian är delvis baserade på fakta, delvis på författarnas fria fantasier kring dessa. Liksom när Joyce Carol Oates låter Marilyn Monroe höras i Blonde, blir Theréns och Hesselholdts romanfigurers verkliga livsöden subjekt genom fiktionen.

Juliet Edith Smerdt föddes i Rumänien i en fattig judisk familj som emigrerade till USA i början av 1900-talet. Som 15-åring hoppade hon av skolan för att försörja sig som dansflicka och tog sig artistnamnet June Mansfield. Till det beryktade danspalatset kom herrar för att dansa tätt med en välsvarvad ung dam och en av dem är en gift ung man med författardrömmar – Henry Miller. June blev fru Miller och i många år levde de ett stormigt konstnärsliv i New York och Paris. I Paris utvidgar de sina sexuella horisonter tillsammans med Anaïs Nin, sedermera känd för sin erotiska litteratur och sina dagböcker (som för övrigt 90-talsrullen Henry och June är baserad på).

I Omfamna ett vattenfall är det June som är subjektet. Hon som Anaïs menar “ingenting är värd utan sina genier” och som inspirerar till stor konst men betraktas som ett tomt kärl. Henry och June skilde sig och efter ett kort andra äktenskap, nedbruten och utfattig, tillbringade June många år på billiga hotell och på psyket. I slutet av 1960-talet flyttade hon till sin bror i Arizona där hon dog 1979.

Hur många har hört talas om gatufotografen Vivian Maier? Hon föddes 1926 i New York. Hennes mor var fransyska, hennes far var österrikare och familjen flyttade mellan Frankrike och USA under hennes barndom. I vuxen ålder försörjde sig Vivian som barnflicka i välbeställda familjer i Chicago men fotograferade när helst hon kom åt. Under sina sista år levde Vivian ensam och utblottad. Efter hennes död upptäcktes att hon tagit över 150 000 fotografier under sin livstid, främst på gatulivet i Chicago och New York men fotograferade också under en jordenruntresa hon företog ensam under ett år.

Efter den otroliga upptäckten har hon ställts ut världen över, bland annat på Dunkers kulturhus i Helsingborg och i den amerikanska dokumentären Finding Vivian Maier från 2013 får man en inblick i hur hon var som både människa och konstnär. Denna tillbakadragna kvinna, som brukade presentera sig med olika namn för att slippa påträngande frågor om sig själv, hade säkerligen fått en autismdiagnos om hon vuxit upp idag. Nu får hon upprättelse genom Hesselholdts roman. Den nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2017 och är utmärkt översatt av Ninni Holmqvist som också översatte hennes hyllade svit Sällskapet.

I Theréns roman finns det en till som kommer till tals – en ung kvinna med snygga ben som reser runt i världen med ambitionen att skriva en bok om June. Liksom June experimenterar hon med droger och sex och som för June ger hennes kvinnliga attribut access till de finare salongerna. Hon får höra att hon är en skådespelare, vilket var Junes högsta önskan att få bli. Så byter de roller, hon och June. När June, gammal och uttjänt, lämnas in på ett äldreboende tar hon fram skrivmaskinen.

Det är ett smart drag av Therén att använda sig av metaromanens form för att levandegöra en 20-talslegend som June. Dock störs jag av den stundvis sentimentala tonen som närmar sig feelgoodgenren. Hesselholdts formuleringskonst, däremot, är glasklar. Men båda använder sig av olika berättarröster för att komma sina romanfigurer nära. Hos Hesselholdt får man lära känna Vivian genom berättarjaget, familjerna hon jobbar hos, hennes egen dysfunktionella familj och henne själv. Man tror på dem alla, trots deras ibland motsägelsefulla historier. Och det gör Hesselholdts tolkning av Vivian till något av det mest övertygande jag läst.

Avslutningsvis får Vivian ordet: “Hur mycket av människan kan man se i verken? Är man dold bakom dem eller är det tvärtom så att de avslöjar en? Det tror jag att de gör. Berättaren är den egentliga huvudpersonen.”