KONSTFORMER. Litteratur är den mest abstrakta kulturyttringen menar Christian Wåhlander och förklarar varför.
På operascenen rör sig sjungande personer i en mer eller mindre komplex och vacker scenografi, och jag – som sitter i den av coronaskäl starkt utglesade publiken – uppfattar i vanlig ordning knappast några ord, men kommer strax in i handlingen ändå.
De sjungande personerna sitter, står, promenerar, fäktar med armarna, störtar ut ur en scen under vilda skrik, eller kommer in i en annan via en sinnrik hydraulisk anordning begravd under scengolvet.
När jag någon vecka tidigare bevistade en musikkonsert klämde sångaren i på skönklingande bulgariska, och jag förstod inte ett ord, men kände ändå att en tår letade sig ned för kinden då en känsla av vemod plötsligt övertog mig. Musikens mollackord och den tonsäkra rösten som tillsammans bredde ut sina svarta och frasande vingar över den av stearinljus upplysta lokalen påverkade mig helt enkelt.
Om några dagar ska jag åka på en konstutställning i Göteborg, där konstnären ställer ut tomma ölburkar i konstellationer som förvandlar dem till exotiska djur såsom bengaliska tigrar, tapirer och sjöhästar. Hon visar även upp ett antal videofilmer som avslöjar de fyra olika nivåer av omedvetande hon anser att de flesta av oss har tillgång till, samt förevisar det hon är mest berömd för: sina avbildningar av slaktade insekter på tjärimpregnerad linneduk.
Såväl bildkonst, videokonst, opera, musik och teater talar till oss via våra sinnen, och då kanske framför allt genom synen och hörseln. De gör detta tack vare sina former, färger, ljud och gestaltningar i det fysiska rummet.
De talar direkt till våra hjärtan, och vi behöver inte anstränga våra hjärnor för att egentligen ”förstå”. Nej, här finns genvägar som påverkar oss direkt i djupet av oss själva, det räcker med en någorlunda fungerande reptilhjärna för att uppleva och reagera på det våra sinnen registrerat.
Hur annorlunda fungerar då inte litteraturen i detta avseende.
Den bulgariske sångaren är även författare, och när jag efter föreställningen trängde mig fram för att haspla ur mig några hedersbetygelser passade han på att överlämna ett exemplar av sin senaste novellsamling, betitlad ”Stradanieto, koeto nikoga ne svŭrshva”.
Väl hemma kastade jag av mig skinnjackan i hallen och satte mig i köket för att läsa titelnovellen, men jag måste skam till sägandes erkänna att jag helt enkelt kände mig nödgad att kasta in handduken efter några sidor. Jag tvivlar inte på att formuleringarna var ytterst skarpsinniga, träffande, och i vissa fall rentav nedtyngda av allomfattande visdom, men jag förstod absolut ingenting av vad jag läste. Meningar som ”Kotkata se vtrenchi v sobstvenoto si otrazhenie i vidya, che sega tya e kuche” gav mig vare sig rysningar av skräck eller styng av ilska över den orättfärdiga värld som möjligen skildrades i texten.
Om den bulgariske artisten och författaren istället sjungit meningen, varför inte ackompanjerad av piano, cello och trombon dessutom, hade jag däremot erfarit stråk av emotionell rörelse, och därtill inte känt att jag utfört den typ av meningslösa arbete jag ägnade mig åt då jag försökte läsa hans texter på originalspråk.
Och just detta, att litteratur är den enda konstarten som kräver intellektuell kunskap för att vi ska kunna ta den till oss – det vill säga, utan kunskap om rätt språk framstår orden som mer eller mindre obegripliga – gör att det är den mest abstrakta kulturyttringen.
En snyting kan vem som helst begripa, men ordet ”smocka” på bulgariska förstår bara den som är bevandrad i det bulgariska språket.
christian.wahlander@opulens.se
