Så här får det inte vara

BOKLÄNGTAN. “Det var, bokstavligt talat, ett helvete att ordna ett fungerande lånekort.” Crister Enander om ett vardagsproblem många i dagens tekniska samhälle nog känner igen sig i.

Motstånd är bra. Då växer tanken, sinnena skärps, minnen lever upp. Det är därför jag skrivit en bok som heter just I motstånd växer tanken. Men motstånd och motstånd…

Jag och Salomon Schulman vacklade upp genom Lundagård, satte oss utanför Stadsbiblioteket, då en annan vän till mig dök upp, Stefan. (Salomon och jag hann, förstås, att tala om en mängd saker, särskilt intressant för mig var kung Sigismund, son till Johan III) Vi – alltså främst Stefan och jag – kom att tala om Budapest och Ungern. Ett ämne vi gärna återvänder till, ger lästips om till varandra. Han hade nyligen läst min bok, Dagar vid Donau. Ett lästips fick jag av honom, en bok som jag gärna vill läsa – Krisztián Ungváry, Battle for Budapest. Den ligger, trots allt, bredvid mig nu. 

Vi gick, försiktigt, in i Biblioteket här i den lilla staden på slätten. Samma visa. År efter år, bibliotek efter bibliotek. Jönköping, Linköping, Lund, Malmö… Mitt lånekort var “avregistrerat”, gick alltså inte att använda. Det var bara att börja om från början. Som om jag dött och återuppstått från Dödsriket eller försvunnit och passerat bort, som en skugga, en utböling eller utfryst främling. En ovälkommen. “Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig,” Gunnar Ekelöf hörs snart i vartenda mörkt hörn dit ljuset inte når. 

Det var, bokstavligt talat, ett helvete att ordna ett fungerande lånekort. Och anser att jag kan det här med datorer. Men det var dåligt med information. Virrigt. Ingen lugn plats att reda ut vad de krävde av mig för att kunna låna en endaste bok. I likhet med många, väldigt många, har jag svårt att stå stilla. Allt värker. Adrenalin pumpar runt. En situation som många lever med. Ingenstans att sätta ner baken för att reda ut vad som krävdes. Datorn saknade all information. Krångligt. Till och med svårt. 

Det hör till saken att jag känner en hel del människor som gett upp, som inte kan reda ut hur de ska låna en bok eller två. I stället tvingas de stanna hemma utan böcker. Och nej, detta har absolut ingenting med virus att göra. Någon skiter fullkomligt i att vanligt folk, som man sade förr, vill och behöver låna och läsa böcker. Gratis. Enkelt. En längtan efter näring till själen, minnen, tankar. Till det levande livet, för att vara en aning högtidlig. Så här ska det inte vara. Så här får det inte vara. 

Mina välutbildade vänner springer titt som tätt och lånar mängder av böcker. Läkare, barn till stadens professorer, till och med en och annan advokat och jurister på skiftande poster och befattningar. Medelklass med pengar, kunskap och vana vid den digitala verkligheten rör sig som fiskar i vatten. Bär hem många böcker. Kan läsa, utvecklas, tänka och erfara, njuta av bokstäver, berättelser, sammanhang – öden, historia. Men – återigen: de så kallat andra, vanligt folk, äldre människor som inte är bekväma i dessa digitala sammanhang. Ska vi skita i alla dessa människor som sitter ensamma och längtar efter litteratur? Detta måste vi ändra på, och det snabbt. 

Vacker skymning, träden i Lundagård glöder, brinner. Stora svarta råkor seglar över huvuden och trädkronor. Solen sätter liksom eld på molnen, underifrån. Rött, rosa och en blå himmel med gråvita moln. Nu sitter jag inne i Domkyrkan. Mässan ska firas halv sju. Utan mig. Jag har för ont, jag vet heller inte om jag hör hemma här. Andra vanor, hierarkier som jag sannerligen inte är det minsta bekväm med. Men jag mötte den trevliga diakonen i Domkyrkans församling. Ibland tänker jag, och säger direkt, att hon riskerar att arbeta ihjäl sig. Diakonen berättade för mig att hon för närvarande höll på med läsningen av två böcker under sin lediga tid.

Ändå tänker jag mest på de av oss som sitter hemma i ensamhetens dunkel, när hemtjänsten rusat vidare. En kran droppar i köket. Doft av damm och äckligt fett från dagens värmemat. Tyst. Ensamt. Tråkigt. Tv-apparaten är då inget sällskap. Snarare ett hån som flimrar i det mörka dunklet när natten nalkas. Sängen är säkert bäddad. Tyst. Inga böcker. Sorgset lyser lampan bredvid sängen.