Veckans vax: Telex och postmodernismen

VINYL. Det är dax för veckans vax. Jesper Nordström förklarar begreppet postmodernism med hjälp av en syntgrupp från Belgien.

Om någon skulle fråga mig vad ordet postmodernism betyder så skulle jag inte tvinga på den personen någon dunkel bok av Lyotard eller Baudrillard eller ens Deleuze utan låta vederbörande höra hela albumet Neurovision (som släpptes 1980) av Telex. Ja, Telex, detta belgiska syntpopband som obegripligt nog har hamnat i skuggan av band som Erasure och Depeche Mode.

Här finns allt som begreppet innebär: ironin, collaget, det självreferentiella.

Det hela öppnar med en dansant rökare där texten är en instruktion om hur man gör en danshit.”…then add some guitars and beats so you can move your feet“. Detta följs sedan av makalöst ironiska “Reality” där allt handlar om media och det är ju såklart sant allting… eh, eller…

Sensationspressen får en känga med den märkliga formuleringen “dont be surprised if they find the youngest child“. Det ska ses som kritik av det ständiga letandet efter vem som är äldst i Kina, Indien, ja, varsomhelst.

Sedan kommer albumets minst hitvänliga låt utan någon direkt melodi och vad handlar den om då? undrar du kanske. Jo, om singelskivan som fenomen och hitsläppet från en lp och den objektivt konstaterande texten säger att när a-sidan spelas ligger b-sidan neråt och att singelmän och singelkvinnor träffas och dansar till singelskivor.

Den minst singelvänliga låten handlar alltså om singlar. Sedan rullar det på i denna närmast zen-buddistiska anda av uttråkad ironi och dubbeltydighet och hela skivan är närmast som ett grundskott inifrån. Sångaren i bandet jobbade nämligen som tekniker och producent åt ett av Belgiens mest slaskiga och kommersiella tv-bolag så kanske det hela är ett slags säkerhetsventil?

Såklart slutar sidan A med ett telefonsvararmeddelande “The band is out for a moment“. Tills man möter dem igen på b-sidan som handlar om ett perfekt liv med perfekta piller, från ett perfekt apotek bland annat.

Men tro nu inte att detta är något slags studentikos och torr teoretisk produkt. Deras melodier är nämligen sensationella och står inte Jean-Michel Jarre efter. Jag har svårt sätta fingret på det men melodierna är just så där belgiskt-franska och episkt vemodiga att gruppen Telex framstår som ett slags avlägsen arvtagare till Chansontraditionen. Som om vi skulle möta en Jacques Brel som var utrustad med analoga syntar och en rejäl dos självironi. Tanken svindlar!