KULTURARV. När talibanerna sprängde Buddhastatyerna i Bamiyan och då Islamiska Staten förstörde förislamiskt kulturarv i Syrien och Irak reagerade världen med avsky. Men då Azerbajdzjan raserat tusentals armeniska artefakter har världens protester varit lama.
Under det pågående kriget i Nagorno-Karabach attackerades den ikoniska armeniska Ghazanchetsotskatedralen i Shushi. Från azerbajdzjanskt håll förnekade man först att man beskjutit den och antydde därmed att armenierna var så sinistra att de besköt sin egen kyrka för att kunna skylla på fienden (exakt samma anklagelse som serberna riktade mot bosniakerna i det belägrade Sarajevo). Senare medgav Azerbajdzjans diktator Ilham Alijev att det kan ha varit fråga om azerbajdzjansk beskjutning men att det i så fall var fråga om ett misstag. Intressant att man exakt träffade katedralen och dessutom två gånger – av misstag.
Den azerbajdzjanska förklaringen att man inte angriper religiösa minnesmärken är med tanke på vad regimen tidigare gjort ett cyniskt hån. Det är dock något som västerländska journalister i regel är helt okunniga om.
Den mest typiskt armeniska konstarten är de så kallade stenkorsen, på armeniska khachkar. De ofta en och en halv till två meter höga rikligt utsmyckade stenkorsen har använts som minnesmärken och gravstenar samt för att utsmycka kyrkor. De äldsta är från 800-talet och det tillverkas ständigt nya. Man kan finna dem överallt där det finns armenier. Khachkar finns också med på Unescos lista över immateriellt kulturarv.
I omvälvningarna efter första världskriget kom hela södra Kaukasus att bli en del av Sovjetunionen.
Utsmyckningen av stenkorsen är rik och varierande med stort symbolvärde. Den litauiske diktaren Eduardas Mechelaitis har karaktäriserat dem på följande sätt: ”Khachkar symboliserar de lidanden och uppoffringar som av ett strängt öde drabbat detta lilla forntida folk. De lövkvistsornament som täcker stenarna vittnar om detta folks livskraft, som varken grymhet, död eller folkmord har rått på.”
Stenkorsens stora betydelse för armenierna har också gjort att folkets fiender inte dragit sig för att förstöra dessa unika minnesmärken när tillfälle getts.
I omvälvningarna efter första världskriget kom hela södra Kaukasus att bli en del av Sovjetunionen. Sovjetledarna beslöt då att Nagorno-Karabach skulle tillhöra Azerbajdzjan trots att mer än 90 procent av invånarna där var armenier. Så skapade man ett problem som ännu hundra år senare är olöst och som lett till blodiga krig, bland annat det som rasar just nu.
Ett annat omstritt område, Nachitjevan, gavs också till Azerbajdzjan. Det var mer logiskt eftersom majoriteten i området var azerer. Men också detta område var en gång i tiden dominerat av armenier och i staden Julfa stod tusentals khachkars kvar som ett minne från den tiden. Idag är de borta.
I Julfa fanns en ojämförbar skatt vad gäller armenisk konst i form av världens främsta samling av khachkars på en stor gravgård som sträckte sig över tre kullar. Nästan tiotusen stenkors, många upp till fyra meter höga och rikt utsmyckade, hade gjort intryck på resenärer under hundratals år. Efter att den persiske shahen i början av 1600-talet tvångsförflyttade armenierna i Julfa till Isfahan började staden och med den också gravgården att förfalla. På 1800-talet användes många av stenkorsen för ett järnvägsbygge. Tusentals stod dock fortfarande kvar.
Efter att Azerbajdzjan i kriget på 1990-talet förlorat Nagorno-Karabach skapade landet en nationalistisk historieskrivning enligt vilken inga armenier hade funnits varken i Nagorno-Karabach, Nachitjevan eller Armenien innan 1800-talet. De urgamla armeniska kyrkor och kloster som turisterna beundrar skulle i själva verket ha byggts av azerernas förfäder, de kaukasiska albanerna.
För att förstärka denna historieförfalskning började man systematiskt förstöra resterna av den armeniska historien där man hade möjlighet till det – inte i Nagorno-Karabach eller Armenien men i Nachitjevan. I november 1998 förstördes flera stenkors på gravgården i Julfa. Den slutliga raseringen ägde rum i november 2002 och i december 2005. Azerbajdzjan förnekar detta men att inget finns kvar av de tusentals stenkorsen syns tydligt på satellitbilder. Iranska gränsvakter filmade också då bulldozrarna gick fram på gravgården.
Unesco är det FN-organ som ska verka för ett bevarande av värdefulla kulturella artefakter. År 1999 protesterade Unesco mot förstörelsen, men kunde inte förhindra att den fullbordades några år senare. Sedan dess har man utsett den azerbajdzjanske diktatorns hustru, Mehriban Alijeva, tillika landets vicepresident, till Unescos goodwillambassadör. Det är lika obegripligt som att Ryssland, Kina, Kuba och Saudi-Arabien nyligen invaldes i FN:s mänskorättsråd.
info@opulens.se
