NOBELPRISTAGARE. “Förutom att dikten råkar ha en alldeles särskilt relevans i dessa dystra dagar kan man beundra dess allmängiltighet.” Ivo Holmqvist kommenterar en dikt av Louise Glück, årets Nobelpristagare i litteratur.
Den lärde klassicisten och poeten Jesper Svenbro i Svenska Akademien är säkert glad över att en amerikansk kollega som är lika välbevandrad i klassisk mytologi som han har tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Louise Glück anspelar ofta i sina dikter på de grekiska och romerska gudavärldarnas prominentare gestalter. Hon har klokt nog inte tagit för givet att hennes läsare, en skara som snabbt vuxit inte bara i hennes hemland USA alltsedan debuten 1968, är lika hemmastadda med ett klassiskt västerländskt bildningsarv. Därför inleder hon sin diktsamling Averno med att förklara titeln: kratersjön Avernus strax väster om Neapel ansågs i tidig romersk tid som nergången till underjorden och porten till helvetet.
Jonas Brun har tolkat den diktsamlingen (utgiven på Rámus förlag, 2017) mycket följsamt och idiomatiskt. När Anna Hallberg i DN, som en av många, nu skriver om Louise Glück inleder hon med hans version av diktens fyra första rader: “Man dör när ens ande dör./ Om inte, lever man./ Man gör det kanske inget vidare, men man fortsätter –/man har inget val.”
Men man ska helst läsa dikten som Louise Glück formulerade den, både konversant och skarpt (många av hennes dikter är lätt åtkomliga på nätet, bland annat på Poetry Foundations hemsida):
You die when your spirit dies
Otherwise, you live.
You may not do a good job of it, but you go on –
something you have no choice about.
When I tell this to my children
they pay no attention.
The old people, they think –
this is what they always do:
talk about things no one can see
to cover up all the brain cells they´re loosing.
They wink at each other;
listen to the old one, talking about the spirit
because he can´t remember anymore the word for chair.
It is terrible to be alone.
I don´t mean to live alone –
To be alone, where no one hears you.
I remember the word for chair
I want to say – I´m just not interested anymore.
I wake up thinking
You have to prepare.
Soon the spirit will give up –
all the chairs in the world won´t help you.
Förutom att dikten råkar ha en alldeles särskilt relevans i dessa dystra dagar kan man beundra dess allmängiltighet. Den skrevs för femton år sedan, när Louise Glück var 62 år. Hon har alltså hunnit bli 77 år vid det här laget men har säkert kvar alla ord. Det är hursomhelst en klok och framsynt dikt om allmängiltiga problem som förr eller (helst) senare drabbar de allra flesta: om en tilltagande ensamhet, och om plågan att famla efter ord och tappa bort dem. Väl så mycket rör dikten kring dilemman i många familjer, att en yngre generation låter den äldre veta att den är ganska irrelevant – det som en av världslitteraturens stora epiker som aldrig fick Nobelpriset (Leo Tolstoy) uttryckte så här: ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”
På nätet får man i dessa dagar fram en mycket stor mängd artiklar om Louise Glücks diktning men nästan lika mycket om hennes person. Så är också många av hennes dikter närgånget intima, med detaljer som tycks hämtade från två kraschade äktenskap (det första redan efter ett år), och ett komplicerat förhållande till modern som hann fira sin hundraårsdag. Det har hävdats att hennes sex år av en gåtfull och svårförklarad anorexi kan ha haft sitt upphov i en utdragen generationskonflikt. Ett sådant psykologiserande i det privata kan lämnas därhän. Men det är kanske är värt att notera att hennes far Daniel var en av uppfinnarna bakom kniven X-Acto som alla byggare av modellplan och båtar i balsa är välbekanta med. Han var sedan direktör i bolaget som tillverkade dem. De som kommenterat Nobelpriset har förstås inte missat chansen att påpeka att skärpan gått i arv…
Vad gäller Avernus-samlingen har Louise Glück avslöjat att hon lät sig inspireras från ett par olika håll, dels av Gustav Mahlers sångcykel Das Lied von der Erde (hon har erkänt att hon ibland besvärat familjen genom att lyssna på klassisk musik, ihärdigt och på högsta volym), och dels Henning Mankells kriminalromaner. Kan man tänka sig att de sista raderna i dikten här ovan har inspirerats av hur den luttrade Kurt Wallander i den sista delen i serien går in i afasins ordlöshet, dimma och mörker?
Så kan man förstås också höra ekon av geografiskt mera närliggande författare, inte minst av kvinnliga kolleger. Men här hörs säkert klanger också från T. S. Eliot och än mer av Edgar Lee Masters Spoon River Anthology vars gravskrifter inspirerades av de antika i Grekland. Och kanske lika mycket av den vise Robert Frost som var bonde i New Hampshire och höll kontakten med Dartmouth College där han studerat utan att ta examen. Louise Glück hör hemma i nordöstra USA. Hon är född i New York, växte delvis upp på Long Island (farföräldrarna var invandrade ungerska judar), och läste på en rad universitet i den landsändan (bland annat Sarah Lawrence, Wellesley och Columbia där poeten Stanley Kunitz blev en förebild) utan att ta någon slutexamen. Det har inte hindrat henne från att undervisa på en lång rad sådana genom åren, sedan många år på Yale i New Haven som klokt nog inte låter sina värderade medarbetare sägas upp av ett så futtigt skäl som ålder.
Louise Glück hör till de mest prisade av dagens diktare, både hemmavid (Barack Obama hängde en medalj runt hennes hals häromåret) och utomlands (alldeles nyligen fick hon Tranströmer-priset som Västerås stad delar ut, och där Per Wästberg sitter i priskommittén liksom han gör i Svenska Akademiens). Vid sin framfarna ålder har hon kanske inte behov av flera kulor, men det är inte länge sedan hon blev farmor till tvillingpojkar. Både de och deras far är säkert så väluppfostrade att de inte förtalar henne bakom ryggen om hon skulle glömma bort ordet för stol. Dock: you have to prepare…
ivo.holmqvist@opulens.se
