VINYL. Det är fredag och dax för vax! Jesper Nordström botaniserar bland sin tyska vinyl och plockar fram en svåretiketterad hitsingel med 80-talsgruppen Spliff.
Det sägs ju att i helvetet är det engelsmännen som står för kokkonsten, italienarna för byråkratin och tyskarna för humorn. Jag vill ge det ett halvt rätt, eftersom den tyska humorn är högst omedveten. Jag menar att det i mina ögon inte finns något land som kan uppvisa så mycket märklig och corny populärkultur. Ni vet, sådant där som får en att, på ett lite märkligt och gällt vis, skratta men samtidigt undra: “Herregud är detta på riktigt? Är det allvar? Vad menas?” Ta exempelvis internetfenomenet “Fichtl’s lied” som får en tro att Tyskland flyttades till en annan planet vid något tillfälle då resten av världen tittade åt ett annat håll.
Men den här veckan handlar det om tysk funk, eller hiphop eller vad man med lite god vilja ska kalla den mycket stelbenta och vattenkammade gruppen Spliff, som hellre i mina ögon hade fått kallas Stiff. Jag plockar fram maxisingeln ”Das Blech”, från 1982, en av deras största hitlåtar.
Spliff har samma appeal som Falcos ”Rock me Amedeus” där tyskans hårda fyrkantighet faktiskt känns passande i kombination med ett slags hybridmusik (eller vad det nu ska kallas). Om jag tillåts vara riktigt elak är det som om ett gäng elevrådsrepresentanter och plugghästar hade fått för sig att de ska starta ett coolt band och så blir det… sådär.
De dansar som om de har glömt ta klädgalgen ur sina postordertröjor och plötsligt inser det hela och lägger till en text om att de inte själv är så coola utan mest refererar till annan musik.
Det framstår som väldigt dubbelt och har ett drag av tidig pomo (postmodern ironi, Reds. anm.). Det slår mig att tysk musik runt skiftet från -70 till -80 tal är väldigt eklektisk och är svår att sätta en etikett på. Vi har Udo Lindenberg som spelade allt från dixieland till funk och för all del Einstürzende Neubauten som tog med sig pelarborren in i studion.
Fast om jag nu ska komma till varför Spliffs hitsingel ändå finns i min skivsamling så är det väl för att de utgör en tämligen unik mix av funk, ska och syntpop och att de var en kortlivad dagslända som ändå utgjorde det främsta av det där lite löjeväckande fenomenet som kallades Neue Deutsche Welle.
jesper.nordstrom@opulens.se
