LITTERÄR KANON. “Det är tryggare att luta sig mot författare utanför Sveriges gränser för att hitta litterära förebilder, de säger ju ingenting omedelbart om svenskar”, skriver Christoffer Andersson i debatten om den eventuella svenska litterära kanon. Lis Lovéns krönika som inledde debatten hittas här och de två andra replikerna på debattsidan.
Jag läste några alster ur Olof Dalins bidrag till Then Swänska Argus, blev någonstans på vägen varse att Thomas Thorild kan ses som den svenska romantikens pionjär, i en tid när när den styva franskklassicismen fortfarande var på tavlan, och nu har jag precis kommit ur en thorildsk dille.
Thorild leder en ofrånkomligt till Strindberg med sina rasande, något vilsna, inte lika träffsäkra men ändå på något sätt närvarande, stridsskrifter. Och handen på hjärtat: gör inte all svensk vitterhet det? Strindberg betraktas som navet i den svenska litteraturen, hur mycket vi än försöker parera det. Vi vill ha våra föredömen en smula mer sublima.
Att den svenska litteraturens “kanon” frontas av en virtuos som skulle ha slaktats av metoo-rörelsen ser inte bra ut. Det är kanske inte därför vi undviker en svensk kanon, men Thorild, som lovsjunger fru Nordenflychts pregnans, glömdes mer eller mindre bort medan Strindberg, författaren till Giftas (en detaljuppvisning i förhållande till Thorilds makrokritik) kom att bli den mest omskrivna författaren i den svenska vitterhetens historia.
Det vittnar om något man vill undvika som svensk, åtminstone sedan 70-talet. Därav den svenska kanons omöjlighet; det skulle förebåda en rawlsk slöja av så stora mått att man måste undra om den svenska litteraturen överhuvudtaget har haft något progressivt att säga. Det är tryggare att luta sig mot författare utanför Sveriges gränser för att hitta litterära förebilder, de säger ju ingenting omedelbart om svenskar.
Det är riskfyllt att tala om en svensk kanon. I vår tid är det tryggare att tala om utrikisk litteratur med författare från andra länder som uttrycker sina åsikter, sin patriotism och sin patriarkala kvinnosyn; de talar ju inte om oss – tyska, franska och engelska författare framhäver ju tyskar, fransoser och engelsmän.
Låt oss titta på några exempel på svensk litteratur om Sverige och svenskar och lägga märke till stämningen:
Skulle vi i vår tid föra på tal en stolthet över det svenska språket som till exempel Skogekär Bergbo i Thet Swenska Språketz Klagemål, citera Drottning Kristina när hon skriver att “fursteslickare & fariséer är det som får världen att gå under” eller plocka något av Dalins försvar för svenskan i Then Swänska Argus skulle stämningen förmodligen bli tryckt.
Att läsa Strindbergs noveller Dygdens lön och Måste är knappast trevlig läsning. Röda rummet går än eftersom han där bara attackerar kulturen och kulturetablissemanget, men när han börjar rota i den gängse tillvaron med en tvångsmässig Magister Blom och Theodor Wennerströms lidanden i fronten börjar det bli jobbigt. Inte heller Almqvists lite försiktigare Den svenska fattigdomens betydelse kan förhindra svettdropparna i våra pannor.
Exemplen är otaliga. Carl August Ehrensvärds De fria konsters philosophi och Frontispice till en moralisk och politisk Handbok för 1790:talet är inte mindre svårsmälta. Thorilds Om qvinnokönets naturliga höghet räddar stämningen en aning, innan vi faller tillbaka på det faktum att hans stridsskrifter fullständigt förtvinar i skuggan av Strindberg.
Jag håller med Lis och Ivo i det att det finns en svensk kanon, om än inte offentliggjord eller ens konstituerad. Jag har nyligen börjat rota i guldgruvan av svenska klassiker och ser fram emot många skatter jag inte ens visste fanns. Men det kräver en sinnets styrka. För risken är stor att det blir tråkig stämning.
info@opulens.se
