Det är svårt att släppa katastrofen vid Grenfell Tower i London. Som efterspel till terrordåd som drabbat storstäder i Västeuropa seglar en diskussion om ”worthy victims” i regel upp – varför är sympatiyttringarna så starka när terror drabbar Frankrike, Storbritannien eller Tyskland och så ovanliga om de drabbar Kenya, Irak eller Libanon? Jag har själv resonerat i de banorna även om jag så klart vet att huvudförklaringen är en kombination av att fler svenskar har starkare band till vissa länder samt att svenska och internationella medier bevakar västeuropeiska metropoler bättre.
Några saker som slår mig med katastrofen med Grenfell Tower är dock att något liknande säkert skulle kunna ske i utsatta miljonprogramsområden i Sverige och att Grenfell Tower var ett boende för fattiga som låg ett stenkast från det område som var “centrum” för svenskar i London mellan tiden de turistade på Carnaby Street, i Covent Garden eller Camden Town på 1960- till 80-talen eller flyttade till Shoreditch på 00-talet.
Grenfell Tower ligger på promenadavstånd (en dryg kilometer) från skådeplatsen för “Notting Hill”, den där vidriga nittiotalskomedin som hade med Hugh Grant och Julia Roberts men väl inte några ur den svarta och asiatiska befolkning som bodde i området. Lovar att ett gäng vänner som gått omkring på gatorna runt Portobello Road och shoppat eller på klubbar nere vid Ladbroke Grove eller uppe vid Notting Hill Arts Club också sett huset i horisonten. Om man kom ut från Dub Vendor, den kända musikaffären för ska- och reggae, kunde man se huset när man gått några meter.
Det finns ett gäng hyreshus för låginkomsttagare, så kallat “social housing”, i området Kensington och Chelsea. På nittiotalet sänktes standarden på dem när det sparades på renoveringar och skötsel. Grenfell Tower var inte lika gammal som de flesta hus som såna här lägenheter ligger i, men i samma iver att spara kostnader så valde man icke flammsäkert fasadmaterial för en kostnad av två pund mindre per kvadratmeter – det hade kostat 5000 pund (drygt 60 000 kronor) att täcka fasaden i flammsäkert material.
Den lokale Torypolitikern som är kommunfullmäktigeledamot för Kensington och Chelsea anklagar de fattiga boende för bristen på sprinklersystem. Brunblåa Daily Mail anklagar den boende med etiopiskt ursprung vars kök började brinna för hela katastrofen. Mörkblå Daily Telegraph fokuserar på att anklaga “hard left militants” för att utnyttja vreden. Royal Borough of Kensington & Chelsea har velat få hela området Silchester mellan Westfield och Notting Hill rensat så att det kan gentrifieras, så därför har inte ett jota satsats på att rusta upp i området.
Drottning Elisabeth, som kanske inte är mest känd för sin snabba respons när folket sörjer, var i området mindre än ett dygn efter händelsen, precis som borgmästare Sadiq Khan och Labours Corbyn. Theresa May dök upp vid olycksplatsen en dag efter dem, efter att först ha skickat ministrar utan makt eller ansvar för att synas på plats. May sände in armén efter terrorattackerna nyss, nu säger hon att regeringen ger fem miljoner pund för att stödja de överlevande hundratalet hemlösa. Ingen i regeringen har koordinerat hjälpinsatser än. Fem miljoner pund räcker till att köpa två fyrarumslägenheter i Kensington.
May beter sig som Thatcher direkt efter Hillsborougholyckan 1989 – smyger in när media inte ser, ger minimal kondoleans, pratar noll om ansvar (än mindre om lösningar) och sticker. Efter ord som “disgrace” och “twat” går det bara att tänka på elakare ord. Thatcher fick i och för sig avgå ett drygt år senare, främst på grund av vreden över Poll tax, man får hoppas att May går samma öde till mötes.
info@opulens.se
