FACKLITTERATUR. Jag anklagar är välplanerad och väl genomförd. Den fungerar, skulle jag säga, både som facklitteratur och som populärvetenskaplig litteratur, eftersom den, även om det förekommer akademiska grepp, gör det på ett lättillgängligt och intuitivt vis, skriver Jonatan Jakobsson Wik.
Jag anklagar av Kim Salomon
Natur & Kultur
När Emile Zola i tidningen L’Aurore tar till orda i Dreyfusskandalen 1898 med sitt berömda J’accuse beskrivs hans appell som ”de intellektuellas manifest”. Därmed har ett nytt begrepp myntats. Detta begrepp, de intellektuella, och deras historia är vad Kim Salomon tar till studieobjekt i boken Jag anklagar, utgiven på Natur och Kultur.
Kim Salomon är en välmeriterad akademiker med ett halvt sekel som disputerad, är professor i historia vid Lunds Universitet, har tidigare författat historieböcker på förlag som Liber, Prisma och Atlantis. Han har flertalet akademiska artiklar och bokkapitel till sitt namn och har skrivit artiklar och recenserat facklitteratur för Svenska Dagbladet sedan 2000. Intresset för internationell historia, samtidshistoria, kulturanalyser och historieteori går att utläsa både i Salomons bibliografi och, ska det visa sig, i hans senaste bok Jag anklagar.
Att Salomons tid inom akademin har satt avtryck på hans skrivande visar sig tydligt i dispositionen. Nyktert och sakligt inleder han med att redogöra för sina intentioner att i första hand anlägga ett diakront perspektiv, ett historiskt längdsnitt, varpå han artigt varnar läsaren för de historieteoretiska fallgroparna i ett dylikt anslag (till exempel att historien reduceras till en ”naturlig” kedja händelser eller att det förflutna används som projektionsyta för samtida föreställningar, begrepp och idéer).
I undersökningen av de intellektuellas villkor använder sig Salomon av materialistiska såväl som idealistiska perspektiv och är särskilt intresserad av de intellektuellas relation till makten. I enlighet med samtida diskurs inom historieämnet använder Salomon kategorin kön i ett försök att uppmärksamma kvinnornas roll i den intellektuella historien.
För läsaren är Salomons tydlighet underlättande instruktioner vilka ramar in verket på ett lättillgängligt vis.
Verkets första block, som Salomon väljer att kalla det, redogör för de intellektuellas historia från cirka 500 f Kr fram till slutet på 1800-talet. Blicken är här svepande, Salomon gör nedslag i händelser och tänkare vid olika tidpunkter. Framväxten av det grekiska alfabetet och den skriftkultur som exploderar cirka 400 f Kr, samt när Gutenberg på 1440-talet genom att förfina tryckpressen möjliggjorde mångfaldigande av skrift, framhålls som två avgörande brytpunkter i de intellektuellas historia, eftersom innovationerna så radikalt förändrade villkoren för alla tankearbetare som kom efter.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Salomon använder sig flitigt av epokbegreppen på ett konventionellt och lättförståeligt vis för att strukturera sitt material och hans referenssystem är väl underbyggt. Det råder inga tvivel om att Salomon är ytterst beläst i sitt ämne.
Trots detta ger första blocket mig en upplevelse av att vara en transportsträcka, något Salomon måste ta sig igenom för att kunna sätta nästa stora brytpunkt i de intellektuellas historia, framväxten av informationsteknologin, i ett diakront perspektiv, eller kanske för att historieteoretiskt kunna konstatera att historien vecklar ut sig i ”piruetter”, det vill säga explosiva språng, snarare än helt kontinuerligt. Oavsett intentionen är det lite i redogörelsen som, vad gäller språk, perspektiv eller djup, adderar till vad man tidigare kunnat läsa i läroböcker av liknande slag. Jag tänker t.ex. Sten Högnäs Idéernas historia, Ronny Ambjörnssons serie om Europas idéhistoria eller Svante Nordins Filosofins historia.
Vid några tillfällen lyfter ändå texten i första blocket. Det är när Salomon levandegör och fördjupar genom anekdoter, till exempel om hur de röda khmererna mördade personer med glasögon eftersom de antogs vara intellektuella, eller om hur Abélard blev kastrerad eftersom han ville leva ett fritt liv (även om eufemismen att vilja ”leva ett fritt liv” kanske inte helt täcker in det brott med tidens tankestrukturer det innebar då Abélard inledde ett intimt förhållande med eleven HéloÎse, vilket ska ha föranlett kastrationen). Vid dessa tillfällen glimtar texten till och det går att föreställa sig Salomon inför en skock ivrigt lyssnande studenter.
Men det är i bokens andra block som verkets verkliga styrka ligger. Salomon återvänder till tiden för Zolas appell, till tiden begreppet intellektuells uppdykande och till 1900-talet för att undersöka de intellektuellas villkor och tankevärldar. Han lägger stor vikt vid de intellektuellas relation till de stora ideologierna som under 1900-talet går från teori till experiment. Argumentationen innefattar element som: en tankevändning mot framtiden under moderniteten, en konsolidering av det intellektuella idealet som kritisk sanningssägare under 1900-talet och utopiska föreställningar. Salomon argumenterar för att det bland intellektuella fanns mytbildningar kring revolutionära berättelser, en längtan efter Förklaringen som ska få allt att hänga ihop, vilka tillsammans med alienation inom de egna nationella gränserna, fick framstående intellektuella att genom stora delar av 1900-talet blunda för ”fakta” och understödja totalitära ideologiska rörelser. Även om Salomons användning av ideologibegreppet tycks innefatta en outtalad definition av ideologi som en sammanhängande och (mer eller mindre) medveten idéstruktur och därmed inte tar med möjliga osynliga diskursiva praktiker eller epistemologiska konnotationer av ideologibegreppet, finns det i Salomons argumentation en tilltalande logik och stringens. Det går att förstå de intellektuellas tankeförflyttningar under 1900-talet och det går att förstå deras sökande av nya möjliga positioner som sker efter andra världskrigets slut och efter Berlinmurens fall.
Då Salomon når fram till de intellektuellas historia under efterkrigstiden visar han alla sina muskler. Språket förändras, blir mer levande och han uttrycker sig med större patos – han har nått fram till sitt eget J’accuse. Han beskriver utmaningar för de intellektuella i den postmoderna, hur förvandlingen av intellektuella från generalister till specialister försvårat i rollen som samhällskritiker, minskat legitimitet, tvingat in de intellektuella i nya makthierarkier och marknadstänkande. Populärkulturen har övertagit problemformuleringsprivilegiet, byggt upp personkultsmytologi, gjort det svårare att få publik då mediebruset är större. Den ökade farten i informationsteknologins värld har försvårat ”besinning och eftertänksamhet” och globaliseringen har devalverat de intellektuellas kapital eftersom publikens respekt för kunskapshierarkier avtagit. ”Verkligheten förlorar i betydelse”, konstaterar Salomon.
Där finns fler utmaningar och Salomon skriver givetvis även om informationsteknologins fördelar. Men budskapet är klart: ”Resultatet blir fragmentering och separata världar som utgör ett hot mot det intellektuella samtalet”. Antiintellektualismen leder till en förytligande av tankeverksamheter och identitetsrörelser leder till en presentism där dagens identitetskultur och värderingar anakronistiskt projiceras bakåt, vilket leder till en förvrängd förståelse för vårt förflutna. Vi blir historielösa. Blinkningen till debatten kring vilka statyer som ska få stå kvar och varför, är tydlig. ” Moraliskt må strategin vara försvarbar, men blickfånget krymper”, konstaterar Salomon.
Jag anklagar är välplanerad och väl genomförd. Den fungerar, skulle jag säga, både som facklitteratur och som populärvetenskaplig litteratur, eftersom den, även om det förekommer akademiska grepp, gör det på ett lättillgängligt och intuitivt vis. Har man läst liknande böcker tidigare kan man kanske hoppa över det första blocket eller läsa översiktligt. Däremot är det helt nödvändigt av att ha historien på plats för att kunna kontrastera mot verkets andra block och det sammanfattande kapitlet.
De avslutande delarna är också väl värda att vänta på. De är en bedrift i samtidshistoria och historieteori. Samtidigt är de ett eget intellektuellt bidrag till kulturdebatten. Som intellektuell måste man vara närvarande i tre tempus samtidigt: nutiden, framtiden och det förflutna. Bara så kan man verkligen leva upp till den interpellation till samhällskritiker Salomon menar att det innebär att vara intellektuell.
info@opulens.se
