STJÄRNGLANS. ”Säljer då denna kändishysteri? Lockas läsarna av löpsedelstexterna om stjärnornas och tv-profilernas väl och ve? Knappast, åtminstone att döma av de sjunkande upplagorna för såväl Aftonbladet som Expressen”, skriver Bengt Olof Dike.
Kändisvärlden är full av stjärnor. Ett icke föraktligt antal av dem är också folkkära. Sportvärlden kryllar av hjältar, legendarer, för att inte säga hur många fotbollsspelare som utnämns till just matchhjältar, när de råkat göra ett avgörande mål. I radio- och tv-husen är alla profiler. Och kronprinsessan kallas för Vickan, hennes syster, prinsessan, för Madde.
Och snart sagt varje dag får vi läsa förstärkningsordet ”super”: ”Testa supermetoden: Jens rasade 40 kilo” (Förstasidan i Expressen 13/9). Och på sidan 27 i samma tidning, samma dag: ”Supertillägget som 118.000 pensionärer missar”. För att inte nämna den smått vidriga benämningen ”superkropp”, som återkommer med jämna mellanrum i appliceringen på en vältränad person – naturligtvis en så kallad kändis, säg gärna en tv-profil. Alla är ju slika profiler efter att ha setts några gånger i rutan.
Det börjar bli tröttsamt, dessa upprepningarnas kavalkader, vilka i nästan samtliga fall saknar språklig täckning utan enbart skall fungera som lockbeten till läsning – läsning av inte minst den inträngande kändisjournalistik, som inte precis vädjar till läsarnas bästa instinkter. Att frossa i de så kallade stjärnornas liv och leverne, som hämningslöst inkluderar sex- och otrohetsskandaler, skilsmässor, personliga konkurser och sammanbrott samt mycket annat, har satts i system av kvällspressen, där båda avisorna är lika goda kålsupare, möjligen med Expressen i knapp ledning.
I systemet ingår då dagligt återgivande av vissa kändisars poddar, där en liten, ynklig kommentar om hur lycklig A är med B på någon semesterort i Sverige eller utomlands, blir en hel- eller halvsida, interfolierad med en väl använd arkivbild på den ene eller andre – eller båda. Här skall den uttryckta lyckan (som kanske efter ett par månader inte längre finns eller har bytt personlig skepnad) journalistiskt vändas, vridas och kramas och alltså utnyttjas maximalt i tron att läsarna lockas av om inte det då förälskade parets ömma kärleksbetygelser utan enbart det faktum, att de båda kan sorteras in under rubriken kändisar. Rörmokare Anderssons, kamrer Petterssons eller lagerarbetare Lundströms semestervistelser med tillhörande kvinnligt sällskap blir då komplett ointressanta för de journalister, som personifierar denna in i väggen torftiga jakt på vad en Isabella Löwengrip, en Laila Bagge eller en Camilla Läckberg har nedtecknat på podden eller råkat kläcka ur sig i annat forum.
Här återkommer ordet tuff ständigt, som om de oftast vid god kassa stadda kändisarna skulle ha varit särskilt utsatta.
Har någon av huvudpersonerna i artikeln sedan haft minsta problem under en längre eller kortare tid, beskrivs denna tid alltid – i ett väl synligt mönster – som att vederbörande har ”haft en tuff period”. Här återkommer ordet tuff ständigt, som om de oftast vid god kassa stadda kändisarna skulle ha varit särskilt utsatta. Journalistiken förvandlas då till en tröstande drapa för den drabbade: oj, vad det är synd om honom/henne!
Säljer då denna kändishysteri, som varje dag omfattar fyra, fem eller fler tidningssidor? Lockas läsarna av löpsedelstexterna om stjärnornas och tv-profilernas väl och ve?
Knappast, åtminstone att döma av de sjunkande upplagorna för såväl Aftonbladet som Expressen – siffror som de tyvärr själva började mörka för några år sedan, då upplagereträtten på allvar tog fart. Allt tyder på att den är allvarlig. Expressen har sedan länge försökt locka läsare med Sverigelotter, om de köper tidningen tio dagar under en fyraveckorsperiod. För ett halvår sedan fick man tre lotter men i höst är det bara två som erbjuds. Lockbetet krymps.
Storleken på den verkliga upplagan är alltså förborgad. Jag har gjort ett försök att få svar av bland andra en mediebevakare i en av de stora morgontidningarna, men han reagerade med ovetskapens tystnad.
En inte alltför vågad gissning är dock att pappersupplagan i dag är mindre än en tiondel av de verkliga guldårens på 1980-talet, dvs mindre än 70 000-80 000. För några år sedan var siffrorna för Kvällsposten, som numera är en edition i Expressen, 20 000-21 000 exemplar, det vill säga bara omkring en sjättedel av denna tidnings rekordupplaga ovannämnda period.
Naturligtvis är det den digitala tidningsutvecklingen och lösnummerprisets stegring i höjden (vem kan i längden betala 26-28 kronor dagligen?) som är huvudorsakerna till den drastiska upplageminskningen. Alltså inte primärt fallande lockelser för kändisjournalistiken. Men de båda kvällstidningarnas ledning överskattar helt klart intresset för detta meningslösa grävande i kändisarnas kropp och själ. Det är ju ointressant, utan betydelse och tillhör privatlivet.
Det vore också en välgärning om sportsidorna i kvällstidningarna rensas från hjälteglorian på spelare, som nästan varje dag utnämns till just hjälte. Han eller hon är ingen hjälte – ordet har en helt annan innebörd – för att vederbörandes fot trycker in ett segermål. Detta är ju bara en del av jobbet; rörmokaren är ju ingen hjälte, för att han med framgång rensar avloppet.
Ännu värre är dessa sidors utnämning av erfarna sportutövare till ikoner. Jag tror inte heller att de vill jämföras med Kristus, Maria eller någon annan helig person, som den grekisk-ortodoxa bilden av en ikon är. Och är det inte märkligt att bara sportvärlden i kvällstidningarnas ögon har hjältar, legendarer och stjärnor? Inte politiken, näringslivet, den fackliga rörelsen eller andra samhällsbärare?
När blev sedan Expressen Vickan med kronprinsessan och Madde med hennes syster? Men av någon ännu oförklarlig anledning inte Lövet med statsminister Löfven. Det får vi nog aldrig svar på. Konstateras kan i sammanhanget dock, att denna kvällstidningsdrake, som på ledarplats genom åren har pläderat för republik, inte drar sig för att mer än någon annan avisa på nyhetsplats spegla den kritiserade monarkins personifierade familjelycka, leenden, resor och utflykter in på detaljnivå. Då duger kungahuset som hand i den republikvänliga kvällstidningens nyhetsjournalistiska handske! Tidningen vet ju var folkopinionen finns gällande Sveriges konstitution. Och det är folket som skall köpa tidningen.
info@opulens.se
