BETRAKTELSE. Det finns ett landskap som ingen vill bli av med. Att bli av med det, är att bli av med sig själv. Att lämna allt. Att försvinna. Jag talar om minnets landskap. Det som vi inte kan vara utan. Landskapet som knyter ihop det som var med det som är. Och som får oss att blicka framåt. Att drömma. Ett sådant landskap måste vi vara rädda om. Vårda det, då det är en gåva.
I detta landskap samlas bilder och ljud. Men även smaker, dofter och alla de ögonblick som skänkte glädje och smärta. Ett landskap där det ibland råder gryning, ibland skymning och andra gånger ingenting. Ett landskap som förbryllar och inte sällan manar till eftertanke. Det finns där för att skapa ett sammanhang. Det ger våra brokiga liv en kontinuitet.
Under livets gång fyller vi det med händelser. Både fina och svåra. Ljusa och mörka. Och sanningar och lögner och allt där emellan. Vi blir våra minnen, och våra minnen blir vi. De är varandra oskiljaktiga. De binder oss till vilka vi var och är. Så går åren och landskapet skiftar. Det hör till livet. Sant är dock att i minnets landskap finns fyrbåkar som aldrig släcks, till ens fröjd men även till ens bedrövelse.
På ålderns höst är minnet likt en väv som vi med handen kommer att stryka ömt. Eller bryskt. Ömt för den som kunde förhålla sig till livet utan misströstan; som hade privilegiet att ge livet en mening; som inte föll offer för allt det som anfräter. Det bittra. Det som med sitt mörker tränger sig in i varje hågkomst som ska fylla minnets landskap. Och som gör väven grov och sprucken. För sent är det då att ångra det som varit.
Det är upp till oss själva att forma detta landskap. Endast oss själva. Tillsammans med andra om vi så vill. Men det är bara vi själva som väljer hur vi vill att allt ska te sig i det som varit. Alla vill ha ett levande landskap. Ett landskap i vilket vi kan vandra med jämnmod och rent av med lust. För ingen vill ha ett landskap som påminner om en plats där allt sedan länge är begravt.
melker.garay@opulens.se
