GUDSTRO. “Den som saknar en religiös tradition med ett fast ramverk och en beprövad begreppsapparat har inte mycket att hoppas på. Gud finns visserligen överallt hela tiden, men ändå som det verkar mer i kyrkan än till exempel på Gekås i Ullared”, skriver Patrik Stigsson som läst Joel Halldorfs nya bok.
Gud: Jakten. Existentiell svindel i det tjugoförsta århundradet
Av Joel Halldorf
Fri tanke förlag
Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria och skriver regelbundet i Expressen Kultur och tidningen Dagen. Han är också en tongivande samtidsröst när frågor om andlighet och Gud diskuteras i olika forum.
I Halldorfs nya bok bok är tesen att människors längtan efter det heliga är grundläggande. Alla är religiösa, men den moderna människan har vänt traditionerna ryggen och försöker tillfredsställa sina andliga behov genom olika religionssubstitut, till exempel konsumtion. Eftersom de religiösa traditionerna förvaltar språk för det heliga har deras borttynande lett till en försvagad andlig känslighet.
Halldorf säger att boken är en inbjudan till samtal. Alla som försöker adressera människans existentiella villkor är för honom viktiga samtalspartners. Detta är ett sympatiskt anslag, värt att ta på allvar.
Halldorfs förhoppning om att ett sådant samtal ska kunna äga rum inom ramen för den kristna traditionen är dock sannolikt orealistisk. Denna traditions representanter i Sverige har över tid visat sig oförmögna att möta människors andliga behov och frågor.
När biskop emeritus Bengt Wadensjö för några år sedan i ett dialogförsök påpekade att mer än en tredjedel av svenska folket och två tredjedelar av landets ungdomar tror på reinkarnation och att detta är en utmaning för kyrkan, svarade den kristna tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund så här:
“Det är möjligt att det stämmer, att tron på att själen efter döden återföds i en ny kropp har angripit Sverige likt en epidemi av digerdödsmått. I så fall är det alldeles förfärligt. Och ett kvitto på att svensk kristenhet i allmänhet och Svenska kyrkan, med fortfarande två tredjedelar av befolkningen som medlemmar, har misslyckat med sin grundläggande uppgift – att sprida evangelium, att göra människor till Jesu efterföljare.”
Ett märkligt förringande av en trosföreställning som drygt en miljard hinduer omfattar.
Flera andra tunga representanter ur den svenska kristenheten reagerade på ett liknande sätt. Halldorf kallar själv i boken reinkarnation för en form av övernaturlighet, och nämner den i samma mening som tron på utomjordingar. Ett märkligt förringande av en trosföreställning som drygt en miljard hinduer omfattar.
Det är ett faktum att idéer som karma och reinkarnation för många i väst är mer användbara och gör världen mer begriplig än kristna begrepp som arvsynden, inkarnationstanken och treenigheten. Men när en utbredd uppfattning, som inte på ett tydligt sätt bekräftas i Bibeln kommer på tal famlar kyrkan i blindo. Eller markerar helt enkelt avstånd.
Halldorf menar att tystnaden kring andliga och existentiella frågor beror på att vi gjort dem till en privatsak. Men kan det inte snarare vara så att en lyhörd, öppen och fördomsfri samtalspartner saknats? Kan det inte vara så att kyrkan genom sin brist på självkritik och flexibilitet tvingat fram språkförbistringen?
Om den kristna traditionen rymmer storartad livsvisdom, vilket Halldorf med emfas hävdar, varför är det då så förbenat svårt för den moderna människan att få syn på den?
Halldorf menar vidare att arenarock, idrottsupplevelser och det han kallar “kosmiska trippar med hjälp av droger” inte kan ge oss någon djupare andlig tillfredsställelse. Men vad är det i så fall rent konkret som den kristna traditionen har att erbjuda som alternativ? Vilket är kyrkans svar på den starka och berikande andliga upplevelse man erfar när man under en Bruce Springsteen-konsert tillsammans med sextiotusen andra andra sjunger:
We’d go down to the river
And into the river we’d dive
Oh down to the river we’d ride
Högmässans psalmsång? Syndabekännelsen? Herrens bön?
Halldorf befarar att arenarocken och sökandet efter peak experiences gör oss mindre känsliga för den småskaliga vardagsandligheten. I själva verket är stjärnhimlen sällan så vacker och gudomligt gåtfull som när man lämnar Ullevi efter en konsert med Bruce Springsteen.
Halldorf berättar själv om en existentiell svindelupplevelse han är med om vid Grand Canyon. Vad är det om inte ett typexempel på en peak experience? Denna upplevelse har inte trubbat av Halldorf. Den tycks tvärtom ha fört honom närmare Gud.
Man kan också fråga sig varför den andliga verklighet som skymtar i den schamanledda ayahuasca-ceremonin skulle vara mindre värd än den som möter oss i nattvarden. Snackar vi tradition så är förmodligen schamanismen världens äldsta form av religionsutövning.
Detsamma gäller de yoga, mindfulness och qigong-grupper som människor i dag i stort antal söker sig till. De andliga traditioner ur vilka dessa springer är mångtusenåriga.
Människor är sociala varelser, som är i behov av gemenskap, säger Halldorf. Därför måste det finnas ord och begrepp som kan användas för att tala om Gud. Dessa hittar vi i de etablerade religiösa traditionerna. Men är verkligen behovet av att uppleva mysteriet och att känna guds närvaro synonymt med behovet av gemenskap med andra människor?
Eftersom mitt eget högst levande samtal med Gud aldrig har förutsatt någon särskild tradition, kyrka eller församling, utan snarare begränsats av sådant, så ifrågasätter jag Halldorfs grundpremiss i boken. Alltså den att tradition, ritualer och gemenskap är vägen till Gud, och att detta måste till för att släcka törsten efter sanning, djup och helighet.
I Halldorfs värld finns det människor som är kristna, och så finns det andra kategorier människor. Ett bejakande av en viss tradition, kyrka, sekt, församling, politiskt parti eller idrottsklubb leder ofelbart till den sortens gränsdragning. Ett vi och dom skapas. I själva verket finns det bara människor.
De som kallar sig kristna tycker om att citera Paulus ord: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Men för att detta konstaterande verkligen ska bygga hållbara broar krävs att de kristna släpper all prestige och börjar se Kristus som ett sinnestillstånd.
Gud kan bara ge sig till känna på ett sätt – som en individuell upplevelse. När du delar denna upplevelse med andra kommer du att använda de ord, namn och begrepp som finns tillgängliga på ditt språk, i din tid och i din kulturkrets. Du kan kalla upplevelsen Jesus, den heliga ande, Universum, Wakan Tanka, Krishna eller något annat. De namn och den form du ger upplevelsen kommer dock aldrig ända fram. Gud befinner sig bortom språket, bortom definitioner, bortom traditioner och till och med bortom det vi kallar ”tro”.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Det viktiga är inte vilken tradition den du delar din gudsupplevelse med tillhör, utan om denne är stämd i samma andliga tonart som du själv. Samstämmighet uppstår när det finns en gemensam existentiell klangbotten. Om en sådan finns så spelar det inte så stor roll vad du tror att du tror på. En pingstvän kan till exempel känna en djup existentiell samhörighet med en sekulär humanist, trots att deras respektive fantasier om hur tillvaron är metafysiskt strukturerad inte i alla delar är kompatibla.
Halldorf analyserar i boken flera samtida tendenser och företeelser. Knutby, Jordan B Peterson, scientologikyrkan, Trump och den kristna högern, islam, metoo och det han kallar nyhedendomen. Hans sätt att kontrastera detta mot den egna kristna världsåskådningen gör framställningen personlig. Men det är först i det fina avslutande kapitlet Tre andliga råd som han helt lämnar det historiska och religionssociologiska anslaget.
Halldorf räknar upp en lång rad religionssubstitut som han misstänker inte kommer att hjälpa människor nämnvärt. Den som saknar en religiös tradition med ett fast ramverk och en beprövad begreppsapparat har inte mycket att hoppas på. Gud finns visserligen överallt hela tiden, men ändå som det verkar mer i kyrkan än till exempel på Gekås i Ullared.
Vad Halldorf glömmer är de semireligiösa rörelser som bubblar under ytan. Som flyger under svensk medias radar, men är väl synliga i sociala medier. Circling är ett av dem. Cirkling presenteras som en syntes av kunskap från psykologi, filosofi och andlig visdom. Erfarenheter som vävts samman och destillerats till en praktisk och användbar metod för att åstadkomma förändring. Delvis konstform, delvis meditation och delvis gruppkonversation.
Snarare än en återgång till kyrkobesök och bibelstudier är det kanske denna form framtidens andligheten kommer att ta sig?
Oavsett invändningar är Halldorfs samtalsinvit i boken berömvärd. Låt oss hoppas att många hakar på. En utgångspunkt för fortsatt dialog kanske kan vara Henri Michaux ord: ”Spårar du en väg, varning. Du får svårt att återvända till öppen terräng”.
info@opulens.se
