PROSA. Året med 13 månader är, även om man inte håller med författaren och tonen ibland kan bli lite bitter, mycket välskriven och fantastiskt läsvärd, skriver Elisabeth Brännström.
Året med 13 månader av Åsa Linderborg
Polaris
I efterordet till sin nya bok, Året med 13 månader, konstaterar den före detta kulturchefen på Aftonbladet, Åsa Linderborg, att det finns mycket att rota i för den som önskar analysera de osminkade dagboksanteckningar från 2017-2018 som boken bygger på.
Genusvetare och psykologer kan gräva ner sig i hennes motvilja mot att ingå i en så gott som enbart kvinnlig gemenskap och istället ha många manliga kompisar, ett personlighetsdrag som redan har behandlats med totalt förakt i en märklig recension av Maria Sveland i ETC, där hon anklagar Åsa Linderborg för att vara misogyn. För de som inte känner för att dissekera Åsa Linderborgs inställning till feminism ända in på benknotorna, eller önskar lägga sig i vem hon väljer att umgås med, går det alldeles utmärkt att ägna sig åt att analysera hennes syn på sitt eget åldrande och känslan av att vara på väg in i klimakteriet. Hon befann sig mitt i en fruktansvärt stressig och psykiskt krävande arbetssituation. En belägenhet som, i hennes fall, ledde till en separation och till att hon i slutänden sade upp sig från sitt jobb.
Det som dock sticker ut mest i den här lysande, mycket intima skildringen av en kvinnlig journalists ohållbart stressiga liv, är medias otroligt nervösa roll under metoo och Åsa Linderborgs försök att överleva som journalist, debattör och tänkande människa inom ett debattklimat som, enligt henne själv, så gott som omedelbart kändes osunt och gravt onyanserat. Metoo- rörelsen, som från början byggde på ett bra initiativ, blev snart omöjlig att kritisera. Jakten på klick började dominera artiklar och rubriker, och en skräck för att anklagas för att ”tänka fel” tog över både bland journalister och bland vanliga medborgare ute i kommentatorsfälten.
Åsa Linderborgs arbetsplats, Aftonbladet, befann sig redan från början mitt i hetluften då en av deras fasta medarbetare, Fredrik Virtanen, anklagades på sociala medier för en våldtäkt som han tidigare frikänts från. Virtanen hängdes ut med namn och fick, efter en kort tid av total förvirring, sparken från sin tjänst. Bråket mellan honom och kvinnan som hängde ut honom, Cissi Wallin, pågår fortfarande och Virtanen har ännu inte släppts in i värmen, trots att Cissi Wallin dömts för förtal. Den gamle journalistlegendaren Staffan Heimersson fick även han sparken efter ”opassande” uttalanden i en annan tidning, och på kultursidorna i alla svenska dagstidningar tävlade man om vem som var mest metoo-vänlig och om vem som fick flest klick genom att rikta uppmärksamheten mot offentliga personer som anklagats för våldtäkt.
Jag håller med Åsa Linderborg i detta. Masspsykosen runt rörelsen upplevde jag för egen del, tyvärr, som oerhört stark. Det var knappast möjligt att framföra någon som helst kritik och de ofta hätska uppmaningarna, att helhjärtat tro på kvinnornas berättelser om övergrepp och våldtäkter, fick dominera hela debatten om sexuella trakasserier. Det var inte svårt att få en känsla av att vårt rättssystem och vår yttrandefrihet var under hot och att ”åsiktskorridoren”, som jag tidigare knappt trott existerade, faktiskt fanns och hade utvecklats till en reell maktfaktor.
Åsa Linderborg var en av de få som till att börja med vågade förhålla sig kritisk till vissa aspekter av metoo men, lustigt nog, var det också hon som i slutändan fick bära det största hundhuvudet. Det berodde på att hennes granskning av teaterchefen Benny Fredriksson (som hon i boken påstår var menad enbart som en granskning av en överdominant, manlig makthavare inom kultursektorn) resulterade i att han begick självmord på ett hotellrum i Australien.
Åsa Linderborg hade på ett par punkter gått alldeles för långt, något som hon nu själv medger i sitt allmänna försvarstal i Året med 13 månader. Bland annat hade hon skrivit att Benny Fredriksson försökt tvinga en kvinna till att genomgå en abort om hon ville ha en roll i en teateruppsättning som låg inom hans ansvarsområde.
Det är nu två år sedan den värsta stormen runt metoo långsamt bedarrade, det sista rycket gällde tumultet inom Svenska Akademien och ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnaults, antagligen välförtjänta, fängelsestraff för våldtäkt, och många anställda inom mediabranschen har nu börjat visa prov på en betydligt mer nyanserad inställning. Enligt Åsa Linderborg rycktes hon, och säkert flera andra journalister, med i den allmänna upphetsningen. Det gällde ju att skaffa sig mest klick. På Aftonbladets redaktion hängde till exempel en stor tavla där klicken visades timme för timme. De överstressade journalisterna tävlade om vem som kunde göra bäst ifrån sig och de flesta arbetade med hjärtat bultande högt upp i halsgropen.
Den mest infekterade stämningen har nu, som sagt, börjat avta, även om debatten om medias roll och om uthängningar på nätet lever kvar i ett något mer balanserat läge. Både Fredrik Virtanen och Cissi Wallin och nu Åsa Linderborg, har gett ut böcker där de ger sin sida av saken. Därtill har Matilda Gustavsson (som granskade Svenska Akademien i en mycket uppmärksammad artikelserie i DN, vilken resulterade i att Jean-Claude Arnault dömdes för våldtäkt) givit ut den utmärkta fördjupningen Klubben.
Nyligen har också en skröna som beskrivs som en svart satir över vår tids klickjournalistik Balladen om Kalle Klick av Sebastian Mattsson, före detta medarbetare på Expressen, kommit ut och det kommer säkert att skrivas fler böcker på det här temat. Det återstår bara att se om någon kommer att göra det bättre än Åsa Linderborg. Året med 13 månader är, även om man inte håller med författaren och tonen ibland kan bli lite bitter, mycket välskriven och fantastiskt läsvärd.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
