UTSTÄLLNING. “Flickorna leker men allt i deras gester visar på yttersta allvar, så långt är Cronquists introspektion bekant och samtidigt verkar hon betraktar sina flickor från en annan plats nu än tidigare”, skriver Wolfgang Peter Menzel.
Det är 40 år sen sist som Östergötlands museum visade Lena Cronquists konst. Konstnärens bildvärld samt hennes skulpturer är vid det här laget välbekanta. En fast beståndsdel i Sveriges nyare konsthistoria, lovordad av konstvetare och kritiker och uppskattat hos den breda publiken. Hennes verk betraktas närmast som del av det svenska kulturarvet. Hon fyller 80 nästa år och i hennes ateljé finns enligt uppgift många nya bilder. Några av dessa finns med på utställningen, vars verk i övrigt fokuserar kring tidigare arbete. De väcker en annan känsla än många av de tidigare flickbilder vi har sett. Flickorna, som omger sig med saker som ett paraply, en gunghäst eller en leksak som kan likna både en katt och en symaskin, verkar ännu mer inne i sig själva än tidigare.
Flickorna leker men allt i deras gester visar på yttersta allvar, så långt är Cronquists introspektion bekant och samtidigt verkar hon betraktar sina flickor från en annan plats nu än tidigare.
För mig blir tydligt att ett närmande är på väg, att avsked och återseendet sammanfaller, att målarpositionen verkar förhöjd i ett nytt ljus med en oändlig djupblå bakgrund, som en fond utan slut. Det tycks som en ny distans har smugit in sig i konstnärens bilder, en blandning av försonlig humor och upphöjt allvar. Fast flickorna fortfarande ser så där barnslig vuxna ut som de alltid har gjort, med sina snidade ansikten som liknar dockors, sina stora fumliga händer vars rörelser inte är färdiga utan de stannar mitt i gesten.
Som på bilden Flicka med leksak, där en kattfigur åker på ett bräde med hjul, som på håll nästan kan uppfattas som en symaskin. Flickan befinner sig i ett tillstånd av attraktion, hon vill gärna klappa kattleksaken men samtidigt värjer hon sig för den med den andra handen. Försvar och ödmjukhet, rädsla och närmande, upprepas i flickans ögon. Täcker man över ansiktet med handen och betraktar ansiktshalvorna var och en för sig, ser man denna dubbelhet tydligt, det vänstra ögat trånande efter ”katten” och det skräckslagna högra ögat: Leksaken som objekt för känslornas kluvna tillstånd.
Uttrycket från flickans ansikte på gunghästen: det ena ögat ser på betraktaren, det andra har tittar dit gunghästen tycks vara på väg. Ett liknande dubbelseende, ett dubbelerkännande. Denna kluvenhet i en och samma person är bildernas drama, kanske också Lena Cronquists egen. Hon går rakt på dessa dubbla motstridiga känslor.
Den distans Cronquists verkar ha till sig själv har möjligtvis påverkat målningarna av de ensamma flickorna med sina leksaker, den slutna tillvaron och möjliga handlingar, såsom i sagornas värld. Flickan med gåsen eller svanen, vart är hon på väg? Oklart om hon bär på en prins eller om hon har räddat fågeln, kanske har hon fångat den.
Lena Cronquists bilder påminner alltmer även om en grym sagovärld, där psykologiska mönster och föreställningar får spela fritt.
De flesta bronsskulpturer är placerade i det övre trapphuset där museet olyckligtvis lät några verk av andra konstnärer vara kvar, inklusive några vitrinskåp som faktiskt stör den befintliga “Cronqvistatmosfären” en aning.
Flickan med katten i knät ger ett intryck av en sådan mild och innerlig glädje – och händerna sedan, hängandes längs kroppens sidor för att inte störa detta absoluta moment av stilla glädje. Denna i volym och uttryck välavvägda bronsskulptur kommer så nära en egyptisk skulptur man kan komma, en av de mest harmoniska bronser jag har sett av konstnären.
Utställningens helhet med detta verkurval från de gångna åren känns lite knapp, men så är nog denna utställning kanske en station på vägen, till den kommande utställningshösten på Munchmuseet i Oslo som planerar en dubbelutställning med Munchs och Cronquist. Det kommer säkert att bli en ytterst spännande och djupgående konfrontation mellan Cronquists flickkvinnor och Munchs vuxna manliga självcentrering.
info@opulens.se
