LÄRARYRKET. Jag ger Inger Enkvist rätt i att det måste ställas högre krav på betyg och kompetens för komma in på lärarhögskolan, skriver Jesper Nordström som läst boken Ny lärarutbildning nu!
Ny lärarutbildning nu! av Inger Enkvist
Dialogos
Efter att ha läst Inger Enkvists Ny lärarubildning nu! (Dialogos) kan mina omdömen och fält av tankar placeras i tre grupper.
Pro primo: Det är är en mycket torr men seriös bok som knappast får det att kittla i nacken av läsupplevelse. Det är sakligt, präktigt och pepprat med exempel från andra strategier om hur vi kommer att höja skolan inom Pisa-rapporten. På sätt och vis är det torra ett slags metaargument: skolan ska inte vara en cirkus eller ens rolig. Jag minns med fröjd från mitt eget kollegium en knarrig lärare som alla elever tyckte om men som hade detta som mantra: “Ordet roligt står ingenstans i något dokument från Skolverket.”
Föga förvånande hämtas exemplen i boken från mer auktoritära och disciplinära länder när det gäller synen på skolan (Japan, Sydkorea, Singapore…)
Pro Secundo: Någon diskussion om vad eleverna vill göra och bli efter skolan saknas helt, och detta är en brist tycker jag. Enkvist verkar leva kvar i tanken på att alla ska vara anställningsbara i “det stora företaget” enligt äldre modell à la “ordning och reda pengar på freda'” men så ser helt enkelt inte verkligheten ut nuförtiden.
Tillåt mig överdriva: dagens 19-åring hoppar inte rakt in på en utbildning eller ett fast jobb utan pyser iväg till Nya Zeeland för att klippa får, har en vild tid i Berlin som DJ och bartender eller reser jorden runt. Det postindustriella Sverige föder kanske inte fram vattenkammade löneslavar men är det inte typiskt att Minecraft och Spotify är svenska framgångssagor, inte sydkoreanska?
Det andra fältet i skoldebatten, som ofta handlar om bildningsbegreppet och demokratibyggandet, får inte något större utrymme, så man undrar vad Inger Enkvist anser om eleverna? Är skolan till för att enbart framställa BNP-höjande följsamma medborgare eller kan den till äventyrs även skapa kreativa vildhjärnor som ger tillvaron färg?
Pro tertio: Trots ovanstående kritik är det en välbehövlig bok då vi rent arbetslivsmässigt står inför en katastrof i skolan, och då menar jag det faktum att läraryrket numera har så låg status. Att nämna att man har detta yrke renderar oftast ett slags empatiskt “stackars dig” och när statusen urholkas så försämras elevernas situation. Nu nämner inte Inger Enkvist detta, men det torde vara sociologiskt och pedagogiskt belagt att det är de studieovana och elever med exempelvis adhd och dyslexi som kombinerat med mer specialpedagogiska moment är behjälpta av en viss konservativ och traditionell “katederundervisning”.
Det kräver också goda ämneskunskaper i lärarkåren och jag ger Inger Enkvist rätt i att det måste ställas högre krav på betyg och kompetens för komma in på lärarhögskolan. Som det ser ut nu påminner lärarutbildningen närmast om en uppsamlingsplats för marxistiskt orienterade trubadurer som rymt från något svenskt barnprogram anno 1976.
jesper.nordstrom@opulens.se
