Det kommer aldrig va över för mig

NOSTALGI. “Jag minns ännu hur låten drabbade mig och hur jag satt och spelade den om och om igen och hur allting inom mig började snurra och hur jag både blev otroligt ledsen och lycklig av att höra honom”, skriver Marcus Myrbäck.

Såhär i sommartider har det varit lockande att plocka fram Håkans skivor igen. Blickfånget hamnar på debutskivan Känn ingen sorg för mig Göteborg och i synnerhet på låten som fått namnge skivan.

För mig är den ett manifest för ungdomen, för de kärlekskranka, för de hopplösa. För alla de som skälver och vibrerar av ännu inte mogna känslor, för alla de som för första gången får smaka på tonårens vilda känslostormar utan det beskydd erfarenheternas sköld senare skall skänka henne. Den sammanfattar det bästa med popmusik överhuvudtaget: den innehåller det både banala och hjärtskärande på samma gång. Hur många gånger den än spelats i hörlurarna, på fester eller var som helst kan den för mig inte slitas ut, eftersom den är det sannfärdigaste uttrycket för den berg- och dalbana tonårstiden är.

Känn ingen sorg för mig Göteborg innehåller flera motsatspar som ofta kännetecknar Håkans humör och temperament: det på samma gång euforiskt sprudlande och livsbejakande och det ledsamt och hopplöst tragiska. Han är så full av liv och energi här, samtidigt som låten är ett enda långt rop på hjälp – det finns så mycket sorg i en uppmaning som “lillebror, bli aldrig som jag!”. Den här diskrepansen mellan form och innehåll är något av det mest egenartade och någonting av det som berör mig mest med honom. Kom igen Lena är ett annat bra exempel.

Jag minns första gången jag hörde den. Det var alldeles i början på gymnasiet och jag tittade på musikvideon i mitt pojkrum. Jag minns ännu hur låten drabbade mig och hur jag satt och spelade den om och om igen och hur allting inom mig började snurra och hur jag både blev otroligt ledsen och lycklig av att höra honom. Det var en öppning till en ny värld och en låt som i förlängningen erbjöd mig tolkningsnycklar för att förstå hela det nya känsloregister som jag just hade börjat erfara.

Det är på många sätt en smärtsam erfarenhet att återvända till Håkan, eftersom skivorna inte bara väcker minnen från den ena sorgliga scenen till den andra, utan ännu mer väcker de en allmän livskänsla och stämning av hopplöshet, och en känsla av att ha tappat fotfästet och med händerna famla efter någonting att gripa tag i. Det är märkligt hur känslor kan vakna till liv sådär som de kan göra av att lyssna på en skiva. Det är lätt att förledas till att tro att känslorna från förr dött, när de på ett bedrägligt sätt bara gått i ide. Ibland misstänker jag att känslor vi en gång känt väldigt starkt för aldrig dör ut, utan lägger sig slumrande latent inom oss. Verkar fördolt utan vår kännedom, för att sedan i ett kritiskt ögonblick vakna till liv och drabba oss med oerhörd kraft. Än starkare i sin intensitet eftersom vårt själsliga immunförsvar är avstängt i tron om att vi gått vidare. På så sätt gör vi oss aldrig av med de känslor vi en gång burit, utan tvärtom blir själen ett källarförråd som likt den människa som aldrig slänger utan alltid bevarar sådant som kommit i hennes ägo. Ett källarförråd där våra minnen och känslor lömskt gömmer sig för att bestraffa oss när vi i ett ögonblick av högmod söker bekräfta vår självständighet. Själv kan jag ofta “återuppleva” känslor jag en gång haft, liksom i en känslans déjà vu, som ett minne eller en känsla från förr, helt och hållet framburen till nuet: det förgångna blir åter aktuellt.

Man kan ju fråga sig varför man då aktivt utsätter sig för att lyssna på skivor som bär på en sådan livskänsla och sådana minnen. Jag vet inte riktigt varför jag söker mig tillbaka. Dels handlar det kanske om en oförnuftig njutning i smärtan, liksom våra händer ibland kan söka sig till ett sår på kroppen bara för att känna, eller som våra ögon ofta drar sig mot det som vi helst av allt inte vill se, en förskräcklig scen från en film eller ett fotografi som får oss att må dåligt och så vidare. Det smärtsamma lockar oss. Å andra sidan handlar det om en outtröttlig vilja att utforska sig själv och få syn på allt det som inte är omedelbart tillgängligt genom det blotta inåtvända skådandet. Vi är ju inte genomskinliga inför oss själva. För att uttrycka mig sådär pretentiöst som jag brukar göra, och för att också närma mig klichéns språk, handlar det i någon mening om att blottlägga sig sitt eget okända. Det som undandrar sig vår vakna uppmärksamhet. Det okända som vi måste tvinga fram genom att utsätta oss för musiken, litteraturen, att skriva och så vidare. De senaste två åren har jag haft ett väldigt intresse av att fånga in mig själv i språket och försöka göra begripliga alla de minnen man bär på, varför man blivit som man blivit och så vidare. Med Becketts Den onämnbares ord försöker jag att “ställa mig på tröskeln till min historia” – ett på många sätt hopplöst företag eftersom våra jag inte är sådär begripliga och möjliga att fånga som vi ibland skulle önska, utan tvärtom ständigt undflyende. Som Montaigne träffande skriver i en essä: “Vad är vi annat än tvedräkt och dissonans?”.

Till humöret är Håkan ofta berusande, känslosmittande, i ett och samma andetag lyckligt-tragisk och romantisk: med sina sedvanliga tvära kast tar han med lyssnaren både till känslornas himmelska höjder (Förhoppningar och regnbågar, Kär i en ängel t ex) och till de mest bottenlösa dalar (Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, Försent för Edelweiss, Jag hatar att jag älskar dig… med flera) och dessa resor Håkan tar med lyssnaren på blir också resor in i lyssnarens eget själs- och känsloliv, eftersom de känslor och stämningar Håkan sjunger om och ger uttryck för med sådan lätthet aktiveras också hos lyssnaren själv. Så många resor han tagit mig på! Så mycket vi vandrat ihop. Håkans musik förvandlar mitt inre till en slagen öm kropp, pulserande av minnen, stämningar och känslor. Knappt kan en enda rörelse kan göras utan att det smärtar till.

I sina mest omedelbara stunder är han sällan entydig i sitt känslomässiga uttryck: musiken är mångbottnad och han sjunger sällan fram enbart glädje eller enbart sorg. Även i sina lyckligaste stunder – under soliga, varma och honungsljuva låtar som Gårdakvarnar och skit eller Så länge du är med mig – ger sig en underton ändå med en viss bävan, till känna. Inför kärlekens osäkerhet, inför den sköra tråd all kärleksfull tillit vilar på och den på många sätt bräckliga trygghet ett förhållande ändå ger (”men jag går inte isär när jag går med dig” och ”det gör inte ont så länge du är med mig”, underförstått: utan dig rämnar jag fullständigt). Detta beroendeförhållande gestaltas inte enfärgat av Håkan, eftersom det blottlägger en sorglig och låg självkänsla och osäkerhet, och den där tvetydigheten inför kärleken och lyckan tycker jag genomsyrar nästan allt han gjort. Och kanske är allting i slutändan “bara falskt och bedrägeri” för att citera ett av hans – enligt mig – mest tårdrypande ögonblick.

En av de saker som kanske är mest intressant att lägga märke till när man återvänder till skivor som var viktiga för en tidigare i livet är allt det som man nu förstår eller tolkar annorlunda. I takt med att man själv förändras så förändras också den musik som når ens öron. Det fina med detta är att en musiker eller en skiva aldrig stelnar till av tiden utan rör på sig i takt med att vi rör oss. Det i Håkans musik som jag under gymnasietiden kunde sjunga med innerlighet kan jag i dag avfärda som en romantisk barnslighet, medan det som förr var dolt för mig nu träder fram. På så sätt finns Håkan alltjämt i framtiden för lyssnaren och mot kvällen försvinner han ut i morgondagen. I framtiden kommer jag att möta honom – men också då som en annan.