DIKTNING. “Språkets rytm och vindlande ligger i samklang med naturens glitter och den puls han söker.” Opulens har under pågående pandemi inlett en serie där våra medarbetare i lite längre texter återvänder till för dem betydelsefulla författarskap. I dag minns Jesper Nordström sitt möte med Philippe Jaccottets poesi. Skriv ”coronaomläsning” i sökrutan ovan för att hitta de andra delarna i serien.
Vägarna för att finna ett nytt författarskap att börja samla på är legio. Mitt var att fars bokhandel gick i konkurs och jag äntligen kunde dammsuga den hylla vars innehåll han vägrat sälja till mig med orden att ”det måste finnas lite litteratur som ingen köper men som ändå håller en höjd. Allt kan fan inte vara Jackie Collins”. Och Collins var det sannerligen inte. Här trängdes Nichita Stanescus Kampen mellan inälvor och verklighet med tidskriften Adato i hektografiteknik med George Bataille i gulnad pocket. Så ner med allt i en kasse bara för en femma styck innan de andra högstämda gymnasisterna på humanistisk linje fattade vad som vräktes ut. Bland de författare som fann nåd i sorteringen finns Philippe Jaccottet (född 1925), och det var hans första svenska översättningsvolym Jordens avstånd. Det var tur, för det är den typen av lyrik som nog träffar rätt i en nittonårings hjärta.Det har sagts att denna poesi från 1950-60 är hans minst självständiga och inlemmar sig i en typiskt högstämd fransk efterkrigsstil och det går att jämföra vagt med Lindegrens mannen utan väg och ansluter väl sig till den surrealism som André Breton på ett rätt så dominant vis marknadsförde och därtill bildade sitt hov och kotteri runtomkring.
”redan tränger benknotan fram under skinnet medan stjärnor förliser i gathörnen”. Se där en signifikativ formulering.
Men han släppte detta och flyttade från allt som stavas parisiskt och parnass och slog sig ner i den lilla Orten Grignan där han sedan odlat den kanske minst franska och högstämda poesi som tänkas kan, seismiskt känsligt följande dagrar, ljus och natur.
Från denna tid är det nästan omöjligt att slita loss ett typiskt textparti eller citat, då hans hela språk och tematik är att med pennan mer följa än diktera och det ledde till en slags hybridlitteratur där språkets rytm och vindlande ligger i samklang med naturens glitter och den puls han söker.
Låter det abstrakt? Det är det, men samtidigt så bedrägligt avspänt vardagligt att det kräver en läsare på helspänn.Det finns föga av dramatiska vändningar och punchlines och klyftiga metaforer. Hans poesi är en litteratur att bara vara i och följa sida upp och ner.
jesper.nordstrom@opulens.se
