PANDEMI. Gunnar Lundin reflekterar över pandemier förr i tiden och situationen i dagens Sverige.
Så här minns jag Montaignes skildring av pesten i Frankrike på 1500-talet (har tyvärr inte återfunnit textpassagen vid en bläddring i Essäerna):
Montaigne var adelsman och när smittan nådde byn flyttade han med familj och tjänare undan epicentret. Det fanns andra slottsherrar som tog emot. I det feodala samhället var frågor om människovärdet få. På genomfart såg Montaigne byar där människor accepterat pesten. Efter veckor och månader hade vanmakten brett ut sig. Kyrkogårdarna räckte inte till. Man skottade upp gropar där de döda lades. Montaigne bevittnade hur döende för egen maskin gick ner i groparna och lade sig bland sina anhöriga.
I essäerna utgör pesten en kort episod. Det feodala samhället utan klassresor återgick till sin vanliga ordning. Inbördeskriget fick ny fart.
Det tog inte många år innan allt var som förut. Något liknande gäller Spanska sjukan mars 1918 till juni 1920. Efter tio år fanns Spanska sjukan blott som “ett spöke i det kollektiva medvetandet”. Minnet av de avlidna förenas småningom med minnet av andra avlidna, och glöms, hur levande de än varit.
Och covid-19. I eldskrift står att den enskildes minsta handlingar kan få konsekvenser för andra människor. Ju djupare vi det förstår desto mindre kunde ensamheten bli – en insikt dold i covid-19 som pärlan i musslan (utan att det skaver, inga pärlor). I Sverige är tanken att varje medborgare frivilligt ska följa rekommendationer från sakkunskapen. En demokratisk socialism där var och en är subjekt, inte objekt.
Krisen börjar redan visa sig som en kris för människosynen och demokratin.
Allt kommer, som på Montaignes tid, att återgå till ordningen. Men vilken ordning?
info@opulens.se
