LYRIKDEBATT. Iodine Jupiters krönika om poesins tillstånd har följts av Mattis Spansks debattinlägg. Idag skriver Jeremiah Karlsson om vilka som har ansvaret för lyrikens sviktande publikstöd.
Många – inklusive undertecknad – klagar på poesin. Eller ännu hellre på de sorgliga stackare till varelser som kallas poeter idag, och på den o-poetiska situation som den tryckta poesin befinner sig i. Vem bryr sig om papperspoesi idag? Ungefär ingen. Intresset för poesin är minimalt.
Min grundinställning är att om poesin är död är det välförtjänt. För att vi har så usla poeter.
I ett avsnitt av poesipodden Örnen och kråkan fick diverse förlagsfolk, bibliotekarier och poeter besvara frågan: ”Vad tycker du behövs i svensk poesi just nu?”. Några svar som gavs var att poesin behövde mer transmedialitet. Vidare att fler kontaktytor behövdes mellan poesi och presumtiva läsare. Svensk poesi behövde recenseras mer i dagstidningar, och det behövdes mer glädje i poesin, inte bara en massa dystergökar. Det behövdes vidare mer mod framförallt i publiceringen, att förlag inte bara skulle ge ut sådant som gav cred i den akademiska världen, samt att ge ut poeter utan att tänka på poetens bakgrund.
Vad som behövdes i svensk poesi belystes ur olika aspekter men stannade vid konklusionen att publiken saknades. Sorgligt nog är poesin ingen angelägenhet för breda befolkningslager längre, kanske på grund av brister i skolan och pedagogiken. Ungefär så lät det.
Poddavsnittet är intressant ur flera aspekter, både i sådant som nämndes som problem, men framförallt beträffande det som inte nämndes. Ingenstans i programmet nämndes att poeterna själva kanske hade något med detta bortfall av läsare att göra, att poeterna var en del av problemet genom sin estetik, detta att de har ett för svårtillgängligt tilltal.
Jag själv tyckte det var oväntat modigt att peka ut gruppen läsare/publik så tydligt som gjordes flera gånger i Örnen och kråkan. Besvikelsen mot läsarnas ointresse framträdde tydligt. Det var läsarna som svek poesin genom att inte… ja, helt enkelt genom att inte köpa och intressera sig tillräckligt för den poesi som duktiga förlag gav ut. Och så kan man förstås tänka om man tappat kontakt med läsarna – eller snarare med befolkningen överlag, alltså den presumtiva publik som man tycker saknas.
Det är som om poeterna präglas av rädsla. De är rädda för att vara banala. De är rädda för att bli högstämda. De är rädda för att vara begripliga.
Den aningslösa hållningen som några av de tillfrågade i podden visade upp pekar också på det inbyggda problemet i den ”fina litteraturen”, eller konstpoesin, nämligen att den har fjärmat sig från sitt ursprung i både andlig och materiell mening. Poeterna lever antagligen med samma alienation som alla andra, men framförallt är de alienerade från kreti och pletis alienation. De kan inte beröra och tala så att folk förstår – ingen bondska för bönderna, enbart latin för de lärde.
Allt för många etablerade poeter skriver internpoesi, de skriver jargong, vilket kräver läsare som är väl införstådda med den “rika undertexten”, eller sättet som orden används på. Poeternas språkspel tar tid att dechiffrera och det är inte ens säkert att det är mödan värt. Svårbegriplig konstpoesi liknar på ett betänkligt sätt scam-mejl. När man öppnar en poesibok vet man inte om man blir blåst. Det bästa är att inte chansa utan att slänga direkt i papperskorgen.
Det är som om poeterna präglas av rädsla. De är rädda för att vara banala. De är rädda för att bli högstämda. De är rädda för att vara begripliga. Kort sagt verkar poeterna neurotiska och ängsliga. (Vad de är ängsliga för kan jag återkomma till en annan gång.)
Poeterna ges trots bristande folkligt intresse ut av ”modiga förlag”. Poesin behöver förresten inte ”sälja sig” till en oförstående publik eftersom poesin går på styltor gjorda av ekonomiska transfereringar. De ekonomiska transfereringarnas styltor skapar ett avstånd till de läsare man tycker sig sakna. Styltorna riskerar att göra både poeter och förlagsfolk övermodiga så att de ser ner på dem ”där nere” som inte begriper eller uppskattar all den intressanta poesi som frodas på små och stora förlag. I sin tur bidrar detta till att poeternas och läsarnas separation från varandra kan fortsätta, men kanske även till – som i en lyckoträff – att poeten erbjuds sin traditionsenliga utkiksplats höjd över de vanliga människorna, så att poeten faktiskt kan skalda om sådant som är evigt. (Obs: ironi.)
Stöd Opulens - Prenumerera!
När poeterna inte behöver sälja sina böcker till kreti och pleti behöver poeterna bara sälja sig till institutionerna som tillverkar styltorna. Det gäller att vara en intressant poet för den institutionella ordningen, den som genom olika medel ger fortsatt erkännande. Det gäller att skriva om rätt ämnen på rätt sätt och framförallt: till rätt människor. Alltså inte till kreti och pleti, eftersom de inte är nödvändiga längre; obildade som de är med sina fördomar, sin billiga underhållning och sitt mångfacetterade livspussel verkar det självklart att poeternas problem med sviktande publikstöd kan spåras dit, till pöbeln.
Att nämna poetnamn i det här sammanhanget skulle kanske räknas som ärekränkning. Bilden är ändå tydlig av att poeterna har ett stort ansvar när det gäller poesilivets död i Sverige. De narcissistiska konstpoeterna har ängsligt grävt ner sin talang i marken och glömt bort platsen. Eller om ni så vill: glömt bort jorden.
Om de sen skaldar om ”jorden” på konstfärdiga sätt kanske spelar mindre roll.
info@opulens.se
