Vi förtjänar vårt fattiga kulturklimat tills landet självdör

POESINS KRIS. “Att poesin sedan länge befinner sig i djup kris beror inte på bristen på innovationer och kreativitet. Den släpps inte fram.” Iodine Jupiter om hur poeter som lägger vikt vid den visuella framtoningen blir diskriminerade i dagens svenska kulturklimat.

Poeter har i alla tider diskriminerats för olika saker. Politiskt oliktänkande, kättare, vänsterradikala poeter i fria demokratiska kalsonger, angelägna som modeordet lyder. Homosexuella poetnazister för kärlek, HBTQ-poeter, författare med lösmustasch är helt osynliggjorda och utgör en växande minoritet. Men poeter med scenkläder är kanske den mest diskriminerade arten.

Poetens officiella framtoning enligt normen:

• Du ska vara en trist typ.
• Du ska be om ursäkt på scenen när du framför dina texter.
• Du ska passa in i mallen för en hur en poet ska vara

Ett av skälen till att poeter med scenkläder aldrig syns, och därför inte heller helt uppenbart förtyckts, är att de osynliggjorts i decennier. De har aldrig tillåtits växa i ljuset utan vuxit nedåt, underjordiskt. Ansvariga är kulturpuritanerna som anser seriositet vara synonymt med allvar. Att bära scenkläder och smink har setts som en dödssynd.

Det allmänna tillståndet i litteraturen kan bero på att vi bor i en liten mental glesbyggd där man omhuldar myten om att bara det” tråkiga” kan vara seriöst. Åsikten är djupt rotad i svensk kulturmedia. Seriositet står i motsats till roande. Bilden av poeten har blivit standardiserad på samma sätt som mellanmjölk. Men är en poet med en exceptionellt tråkig framtoning verkligen angelägen bara för att han är trist? Frågar man landets kulturredaktörer räcker det med att se på urvalet. De köper hela klichébilden av poeten som de köper grisen i säcken. En poet med scenkläder ska man akta sig för.

Jag menar inte att en poet måste agera utåtriktat expressivt, men det borde ju inte vara honom till last som det är i Sverige om poeten har svenska som bas för sin kommunikation. (Många svenskar föredrar engelska och arabiska). Ingmar Bergman kunde förresten vara så grå att han blir rolig för dem som kan se det, men han skrev också fantastiska komedier som tillhör det bästa i hans produktion.

Kulturens ‒ och allmänhetens anonyma tjänare på tidningsredaktioner faller i trans över en vedertagen attityd per decennium. På samma sätt som de bär ett visst modemärke lite för länge. Lika fåfängt som någon moderedaktörs kläder på Elle eller Vogue.

Att poesin sedan länge befinner sig i djup kris beror inte på bristen på innovationer och kreativitet. Den släpps inte fram. Lektörer, journalister och förläggare har låst in uttrycket i en liten box och slängt nyckeln. Men varför stänga in lyriken i en låda över huvud taget? Tiden är sedan länge mogen för expansion.

Det är livsviktigt att författaren adderar ytterligare dimensioner till det skrivna verket. Att han visualiserar. Gör upp med förutsägbarheten. Men i vårt skitnödiga och döda kulturklimat kan det vara honom till last att lägga ett sceniskt uttryck till det redan skrivna. Det kan bli underhållande, folkligt, spekulativt, dra energi ur ut texten, säger man. Bullshit! säger jag. Det adderar.  Till lyrikskribenters förakt eller kanske likgiltighet. Endast lättja, trygghet och rädsla är det som får författare att stanna i sin bekvämlighetzon.

Hur långt har vi kommit i vår bokmässiga, audiosovisuella – och multimediala poesiupplevelse 2020? Gränsöverskidande uttryck hamnar på ingens bord. Seriositet och allvar hos ängsliga tyckare på ena sidan – lekfullhet, humor och det oväntade på andra sidan. Författare med ambitioner att ge upplevelsen större och vidare associationer diskrimineras fortfarande.

På 90-talet visade grungeartisterna upp sin arrogans mot publiken genom att bära slappa och slafsiga kläder på scen. Det var inte mycket bättre på poesifestivalerna och är det fortfarande inte. Den självgoda svenska litteratureliten är nöjd med att gränserna behålls för hur poeten ska se ut, skriva, tycka och verka. Det udda, oväntade och mångtydiga ställs alltjämt mot normen för PK-bedömning.

Vi förtjänar vårt fattiga kulturklimat tills landet självdör av tristess. Några få gör motstånd.