VARDAGSHYLLNING. “När min förstfödda blir riktigt dålig i dessa förskräckliga pandemitider och läggs in på sjukhus för att tillföras dropp, slår den största ängslan till.” Lasse Ekstrand undrar varför det ofta först är när det är för sent som vi minns det viktigaste i livet.
“Livet är bräckligt”, undslipper jag mig spontant i trappuppgången till herr Nilsson. En anmärkningsvärt spänstig granne som alltid är på gott humör. Sjuttioplussare. Därmed enligt myndigheterna tillhörande en riskgrupp som bör ligga mycket lågt. Även om man som herr Nilsson är piggare och förmodligen mer vältränad än många yngre.
Herr Nilsson blir mig inte svaret skyldig: “Som att blåsa ut ett ljus. Från en stund till nästa är man borta.”
Inte brukar vi tala så med varandra när vi så gott som dagligdags stöter ihop! Väder och motionsturer är vanligare ämnen. Skall det verkligen krävas sjukdom och död för att vi skall påminnas om detta? Livets ömtålighet. Och att vi måste vara rädda om samma liv?
Boken Den utmätta tiden av schweizaren Peter Noll läste jag för många år sedan. Sträckläste under en natt. Den gick helt enkelt inte att lägga bort. Trots att boken handlar om en människa som fortlöpande bryts ned. Ingående skildras de sista dagarna i dödens kalla skugga.
När det konstateras att han drabbats av en dödande sjukdom, inser Noll, för första gången på allvar, att så är det. Tiden är utmätt. När det är för sent, vaknar insikten.
Noll säger sig ångra en sak: allt han inte gjort utan valt bort när han prioriterat karriär och borgerlig framgång. Och vad hade han för bestående glädje av detta? Bosch, bara bosch. Andens tomhet.
Jag minns min egen sjukdomstid. Efter mycket krävande behandling som lyckats mot tumörerna, trots de mörkaste prognoser från medicinmännen, levde jag som i eufori. Flög fram. Det mesta tycktes fullkomligt oviktigt. Dagarna sjöng.
Men dessvärre bleknade långsamt den livsbejakande känslan. Jag gled tillbaka in i vardagslivet med alla dess sysslor och plikter. Vad är det för mäktiga krafter i vardagen som trivialiserar och stjäl de viktigaste reflektionerna? Om vi inte ser upp.
Göran Sonnevi har jag citerat flera gånger vid begravningar. Mycket fritt från samlingen Det måste gå: “De människor som finns här, är de enda som finns. Det finns inga andra.”
När min förstfödda blir riktigt dålig i dessa förskräckliga pandemitider och läggs in på sjukhus för att tillföras dropp, slår den största ängslan till. Mitt eget kött och blod. Inte längre purung. Jag kan inte ens tänka tanken att förlora henne. Vi har så mycket att ta igen.
Hon återhämtar sig, skickas hem igen. Jag har blivit bönhörd. Nu hörs vi av tidigt varje morgon. Skickar små hälsningar att starta dagen med. Deviser att ta med in i den.
Varje dag en gåva. Glöm att det låter som en klyscha. Låt det sjunka in och stanna.
Pandemin kanske kan avtrivialisera den mäktiga vardagen, eller fördjupa den. Då har den ju åtminstone fört något gott med sig.
info@opulens.se
