ANSVARSFRÅGAN. “Om jämförelser görs mellan regioner istället för nationalstater i Norden så blir alltså bilden en helt annan. Skillnaderna i dödstal mellan de nordiska länderna drivs av de höga dödstalen i Stockholmsregionen” skriver Erik Svensson, biologiprofessor på Lunds universitet. Svensson menar att det politiska ansvaret främst bör utkrävas av de regionala och lokala politikerna.
Sedan Covid-19-viruset etablerade sig och spred sig i Sverige denna vinter så har en tidvis hård debatt förts om Sveriges så kallade ”nationella strategi” för att bemöta viruset och minimera dess skadeverkningar. Kritiker av Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell har krävt att Sverige ska sätta in hårdare åtgärder, liknande de som vidtagits i våra grannländer Danmark, Norge och Finland. Som argument har kritikerna pekat på Sveriges högre dödstal än våra grannländer.
Det implicita antagandet i dessa nationella jämförelser är då att större delen av skillnaderna mellan länderna i Norden kan förklaras med Sveriges nationella strategi, som ju bygger på större inslag av frivillighet än de hårdare åtgärderna i våra grannländer. Som redan tidigare påpekats av flera andra debattörer så finns det dock många ekonomiska, sociala och demografiska skillnader mellan de nordiska länderna, och det är inte därför alls oomtvistat att skillnaderna i dödstal från Covid-19 helt eller ens till större delen kan förklaras med skillnader i nationella strategier. Statsvetarprofessor Bo Rothstein har också pekat på de enormt stora regionala skillnaderna i både Sverige och i Italien som är omöjliga att förklara för den som huvudsakligen analyserar pandemin ur ett snävt nationellt perspektiv.
I Sverige är skillnaderna i antalet döda per capita mellan olika regioner lika stor som mellan olika länder, vilket avspeglar såväl vårt lands stora yta och heterogent fördelade befolkning. Sverige har ju som bekant bara tre olika storstadsregioner: Stockholm, Västra Götaland och Skåne. Av dessa så är det bara Stockholmsregionen som har extremt höga dödstal, medan Skåne och Västra Götaland ligger på samma relativt låga nivå som de geografiskt närliggande regionerna i grannländerna Danmark och Norge. Om jämförelser görs mellan regioner istället för nationalstater i Norden så blir alltså bilden en helt annan. Skillnaderna i dödstal mellan de nordiska länderna drivs då helt och hållet av de höga dödstalen i Stockholmsregionen. Dessa stora regionala skillnader är omöjliga att förstå för den som anammar ett snävt nationalstatsperspektiv på pandemin.
Det finns ingen anledning att tro att virusspridningens takt huvudsakligen eller ens till större delen bestäms av nationella strategier fastställda i länders huvudstäder.
Virus är som bekant biologiska fenomen som sprids via lokala och regionala smittspridningsprocesser. Av just dessa okontroversiella epidemiologiska skäl så bör vårt fokus vara lokalt och regionalt, snarare än nationellt. Ett lokalt och regionalt fokus är viktigt, både för att förstå smittspridningens orsaker och ytterst för att kunna effektivt bekämpa pandemin. Det finns ingen anledning att tro att virusspridningens takt huvudsakligen eller ens till större delen bestäms av nationella strategier fastställda i länders huvudstäder. I synnerhet inte i ljuset av omfattande lokalt och regionalt självstyre i många av Europas länder, inklusive Sverige. Det snäva nationella perspektivet hindrar oss både från att förstå orsakerna till virusets spridning samt att förstå vad som bör göras för att minimera dess effekter. De flesta debattörerna i Sverige har grovt underskattat de lokala och regionala faktorerna i sina snäva nationella perspektiv. Debatten om den nationella strategin har utvecklats mer till ett destruktivt kulturkrig än en till konstruktiv debatt syftande till konkreta lösningar.
Vilka lokala och regionala faktorer kan då ligga bakom skillnaderna i smittspridning och antalet döda per capita i olika regioner i till exempel Sverige och Italien? Ja, en del har vi inte kontroll över annat än på längre sikt, som exempelvis skillnader i befolkningstäthet och befolkningens medelålder. Det är inte särskilt epidemiologiskt kontroversiellt att hävda att regioner med högre befolkningstäthet drabbas hårdare än mer glesbefolkade regioner. Andra faktorer som graden av luftföroreningar, andelen rökare och befolkningens allmänna hälsotillstånd kan vi knappast heller åtgärda under en pågående epidemi. Dessa faktorer kan förvisso den nationella politiken påverka genom en välgenomtänkt och välfinansierad hälso-, sjukvårds- miljö- och friskvårdspolitik, men mer i ett längre tidsperspektiv. Här finns alltså fortfarande en viktig roll för nationalstaten. Det finns även data som tyder på att olika biologiska faktorer spelar roll som etnicitet, D-vitaminbrist och olika genetiskt skilda virusstammar som varierar i den dödlighet de orsakar. De många olika miljömässiga och biologiska faktorerna som sannolikt varierar mellan länder och förmodligen påverkar dödstalen gör att tvärsäkra påståenden om olika nationella strategiers effektivitet i de flesta fall vilar på väldigt svag faktagrund.
På de lokala och regionala nivåerna så har det nyligen visats att andelen timanställda i åldringsvården är betydligt högre i Stockholmsregionen än i Västra Götaland och Skåne vilket sannolikt ökat smittspridningen. I Stockholmsregionen har det blågröna styret i olika kommuner också drivits igenom ett antal misslyckade privatiseringar av äldrevården, medan i Skåne har till exempel Moderaterna i Lomma istället gått rakt motsatt väg och återkommunaliserat äldrevården. Vi kan även lyfta fram privatiseringen av Bromma sjukhus i Stockholm, det ekonomiska haveriet på Nya Karolinska och det alarmerande faktum att ett antal varslade sjuksköterskor och läkare tvingades rycka in och fortsätta arbeta när Coronakrisen slog till. Hade inte dessa sjuksköterskor och läkare osjälviskt ställt upp under covid-19-krisen så hade dödstalen kanske blivit ännu högre i Stockholm.
Det blågröna styret Stockholm under ledning av Iréne Svenonius har drivit igenom ett antal kontroversiella och misslyckade privatiseringar och avregleringar inom sjukvården och äldrevården. Sannolikt har väljarna i Stockholm nu fått betala priset för detta vanstyre i form av höga dödstal. Det politiska ansvaret för de höga dödstalen i Stockholm bör därför främst utkrävas av de regionala och lokala politikerna i det blågröna styret under ledning av Moderaterna.
Globala pandemier är biologiska fenomen som inte känner någon respekt för nationalstatsgränser. Sådana pandemier kan därför knappast effektivt bekämpas i ett land, lika lite som Josef Stalins bisarra idé om socialism i ett land fungerade i Sovjetunionen.
Förutom ett större fokus på lokala och regionala faktorer i debatten om covid-19 behöver vi givetvis även internationellt samarbete vilket nyligen understrukits av statsvetarprofessorn Jonas Tallberg. Sådant internationellt samarbete med regionalt och lokalt fokus och över nationalstatsgränserna har varit en bristvara under hela krisen. Vi behöver bara peka på såväl EU:s som dess medlemsstaters långsamma och njugga agerande när covid-19 slog till i Italien. När varken EU och dess medlemsstater var villiga att hjälpa Italien så blev det istället nationalstater utanför EU som bidrog med medicinsk personal, främst Kina, Kuba och Ryssland och till och med det fattiga landet Somalia. Italiens tragiska utveckling torde mana till eftertanke hos de som sätter sitt hopp till EU inför framtida liknande kriser. Politiska ledare i Europa bör självkritiskt fundera över det tragiska faktum att fattiga länder som Somalia och Kuba har gjort betydligt mer för att hjälpa Italiens drabbade befolkning än dess betydligt rikare grannländer.
Globala pandemier är biologiska fenomen som inte känner någon respekt för nationalstatsgränser. Sådana pandemier kan därför knappast effektivt bekämpas i ett land, lika lite som Josef Stalins bisarra idé om socialism i ett land fungerade i Sovjetunionen en gång i tiden. Det ligger i pandemiers och epidemiers biologiska natur att vi bör fokusera på de lokala och regionala nivåerna, där smittspridningen de facto sker, och komplettera med internationella perspektiv när vi vill förstå och bromsa den globala smittspridningen. Det ensidiga fokuset på den nationella nivån i den svenska debatten är besynnerlig, i synnerhet som det inte finns någon som helst anledning att tro att spridningsvägarna för covid-19 kommer att sammanfalla med godtyckliga nationalstatsgränser med högst några hundra år på nacken.
Eftervärlden kommer säkerligen att förbryllas av den egendomliga inrikespolitiska debatten om covid-19 i Sverige år 2020, då kampen mot ett virus utvecklades till ett kulturkrig med en övertro på såväl nationalstaten som den nationella strategins betydelse i vissa läger.
info@opulens.se
