PROSA. Anna Remmets har läst romanen Caesaria av Hanna Nordenhök och vågar redan nu gissa att den kommer att visa sig vara en av årets mest originella.
Caesaria av Hanna Nordenhök
Norstedts
Vi befinner oss just nu i en skrämmande tid. Medan halva Sverige då finner den ultimata tryggheten i en ganska torr och saklig läkare vid namn Anders Tegnell, ser den andra halvan i samma Tegnell cynism, kyla och inkompetens. En person i mitt flöde i sociala medier kallade honom till och med ”grym”, och då inte i bemärkelsen häftig. Läkargestalten, som många fortfarande förknippar med en myndig och sträng man, fortsätter att vara laddad. En läkare anses ha makten över liv och död i sin hand. Hen kan rädda liv, men också bestämma vem som är frisk och vem som är sjuk. Vem som är normal och vem som är onormal. Detta har genom historien varit särskilt påtagligt för kvinnor, vars hela existens i stort sett utgjort en diagnos och ett studieobjekt samtidigt som sjukdomar förknippade med kvinnor ofta har nonchalerats.
I Hanna Nordenhöks nya roman framträder tropen ”läkaren som patriarkal auktoritet” på ett närmast arketypiskt sätt. Caesaria utspelar sig någon gång under 1800-talet. Till doktor Eldh (vars namn för tankarna till helvetets lågor och därmed tidigare demoniska doktorer som Faustus och Frankenstein) kommer en fattig gravid kvinna för att få hjälp med sin avstannade förlossning. Efter att ha konstaterat att hennes bäcken är missbildat skär han ut barnet, vilket föga förvånande vid denna tid leder till moderns död. Eldh har redan barn, men bestämmer sig för att låta den lilla växa upp på en avskild gård, gömd och ”skyddad” från världens blickar och utbildad och försörjd av honom. Flickan får namnet Caesaria efter sättet hon föddes på. Doktorn gör sig till hennes fadersgestalt, lärare, skapare och gud i ett.
Nordenhöks roman är en grotesk, klaustrofobisk och våldsam historia. Hon visar hur doktor Eldh helt och hållet ockuperar Caesarias tankar och existens. När hon rör sig ute hålls hon bunden till sin barnskötare med ett snöre. Doktorn använder henne till att ta diktamen utifrån hans gruvliga beskrivningar av ingrepp i kvinnors underliv och livmödrar. Det äckel som genomsyrar den kliniska blicken i dessa gör att flickan börjar hata och frukta sin egen växande kropp och linda sina växande bröst.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Visst blir Nordenhök ibland ganska övertydlig i sin skildring av läkaren och hans hushåll som symbol för den patriarkala världsordningen, och visst är motivet inte heller helt originellt.
Men det gör inte så mycket. Caesaria är ju i mångt och mycket en saga. En mörk, våldsam och stundtals andlöst vackert skriven saga, samtidigt som den givetvis också fungerar som en brutal berättelse om kön och makt. Det sagoaktiga förstärks av att personer omnämns som ”den magra”, ”den lindade” och ”de svarthåriga”, och skildringen av mörka tjärnar får en att tänka på Birgitta Trotzig och John Bauer. Men i denna saga finns ingen prins, ingen väg ut ur den mörka skogen, utan bara män som på olika sätt brukar våld mot kvinnors kroppar. Fast kanske slutar romanen med tanke på detta ändå så lyckligt som den kan göra för en flicka som Caesaria.
Och trots att motivet i sig alltså egentligen inte är särskilt ovanligt, blir det i Hanna Nordenhöks kompetenta och känsliga prosa till en roman som jag, trots att vi bara hunnit till maj, redan nu vågar gissa kommer visa sig vara en av årets mest originella.
anna.remmets@opulens.se
