ÅLDERSBESTÄMNING. Jag har ljugit om min ålder. Där i krogkön förvandlades jag ibland till tjugo fastän mitt födelsebevis hävdade annat. En del ljuger om sin ålder i relationer, kanske drar av eller lägger till något år eller så. Emellanåt kan man se yngre ut än vad man är, ibland får man höra att man ser äldre ut. Konsekvenserna brukar vanligtvis som värst handla om en förstörd utekväll eller ett törnat ego. Men så finns det de där situationerna där inget kan – eller borde – räknas som vanliga.
Fixeringen kring unga flyktingars ålder är inget nytt, röntgenbilder av skelett och intervjuer som väger ord är metoder som används i Sverige när det finns tvivel om en människa är så gammal som den säger sig vara. Det görs för att avgöra en individs rätt till skydd ifrån krig och förföljelse i hemlandet, om rätten att få stanna här. Men många får avslag och skickas iväg till de farligaste platserna i världen – till jordens mest krigshärjade länder – många är barn och ungdomar. Asylprocessen för ensamkommande barn och ungdomar kan i milda termer kallas rättsosäkert och är alldeles för utdragen, ibland kan det ta två år att få ett besked som för många innebär att de skickas till länder där de faktiskt inte växt upp. De återvänder med andra ord inte till sitt hemland mer än i ordets mening: de har levt sina liv i flykt på andra platser.
I Kabul exploderade nyligen en bilbomb som dödade nittio personer och skadade fyrahundrasextio, UD avråder från att resa till landet, det är för farligt att vistas där. Sverige skickar, deporterar, människor till Afghanistan och håller ryggen fri genom ett avtal: Afghanistan har lovat att ta hand om dem som kommer tillbaka till landet. Vi vet att detta inte är möjligt. Det finns ingen skolgång, ingen trygghet, inget av det som FN:s barnkonvention säger att alla barn har rätt till. Den solidaritet med skyddssökande som Sverige slår sig för bröstet med är i realiteten värdelös. Ljuger människor om sin ålder? Självklart finns det människor som gör det, kan man ljuga lite om sin ålder i vissa tämligen oskyldiga sammanhang kan man naturligtvis ljuga om det i livsavgörande. För där står vi: det livsavgörande ligger i våra händer. Att av misstag låta någon över arton år stanna i landet måste få väga mindre än att av misstag skicka iväg ett barn till inget annat än ett rent helvete.
På innergården där jag bor finns hela världen, människor som kommit hit från alla möjliga kontinenter leker och umgås sommar som vinter. Jag kan inte se om ungdomarna är sjutton eller nitton, och det är för mig helt oväsentligt. Det jag kan se är bara två saker, tonåringar som roar sig med att sparka boll. Och barn som är just ensamma. Varje dag är jag orolig för att någon av dem plötsligt ska saknas och det händer ibland. Jag försöker hoppas att de bara fått flytta någonstans där de kanske kan gå sin drömutbildning eller återförenats med någon släkting. Men hoppet är så litet jämfört med rädslan att de blivit utslängda, att någon vuxen människa utan känsla för det mänskliga värdet bedömt att de ska klara sig själva när bomber exploderar och vapen smattrar. Det är moraliskt korrupt och jag skäms.
info@opulens.se
