ISOLERING. Att sitta i karantän för att rädda andra kan leda till livsfara och till och med död. Kanske är det därför jag inte är en av de som blir rasande över fulla uteserveringar och användandet av kollektivtrafik om man inte måste, skriver Amra Bajric.
Angivarivern har aldrig varit större än vad den är nu, i alla fall inte sen sista krigstiden i Europa. Människor bara längtar efter att få hytta med näven åt någon som vågat sig ut med en snorig näsa. Köp en latte i solen och rädda ekonomin eller ta ditt barn till närmsta naturreservat för att undkomma galningen där hemma. Jag utgår från att alla har sina goda skäl att röra sig i det offentliga och så länge regeringen inte stänger ned hela landet är det dummaste vi kan göra att fortsätta posta bilder på sociala medier där vi förfasas över att folk rör sig ute.
Just nu uppmanas kvinnor på sociala medier att använda kodord för att kommunicera att männen de lever med utsätter dem för våld och fara. Det är ett fint initiativ men eftersom även våldsamma män har sociala medier blir det verkningslöst då kodorden sprids offentligt. Initiativet kom till efter att rapporter om att mäns våld mot kvinnor ökar med skrämmande siffror i coronatider. Att sitta i karantän för att rädda andra kan leda till livsfara och till och med död om den du sitter inlåst med enbart ser det som en chans att plåga dig ytterligare. Kanske är det därför jag inte är en av de som blir rasande över fulla uteserveringar och användandet av kollektivtrafik om man inte måste.
Den där klumpen som blivit mer av en vana än undantag, känslan av att något vilt river i ens bröstkorg varje morgon gör något med minnet.
Alla som tagit sig ur en destruktiv relation kan relatera till känslan av att äntligen få ta ett djupt andetag och känna att det fyller upp hela lungorna. Andningen stakar sig inte, fastnar inte någonstans i bröstkorgen där ångesten sitter och om den lyckas ta sig vidare så möts den inte av den smärtsamma klumpen i magen.
Den där klumpen som blivit mer av en vana än undantag, känslan av att något vilt river i ens bröstkorg varje morgon gör något med minnet. Man minns inte längre hur det var att leva utan den tills man plötsligt står där, fri och kan andas. Det betyder inte att allt är bra, löst eller att känslorna för den man lämnat avtagit men det går att andas. Att sakna en förövare är oftast att sakna vanan av att ha någon som konstant kräver ens uppmärksamhet. Som jag förklarade för min psykolog – det är som att sluta röka, man har blivit av med något som skadar en men man vet inte vad man ska göra av händerna längre. Jag har aldrig rökt men allegorin känns passande.
Precis som att kvinnor reagerar olika under och efter en destruktiv relation reagerar människor idag olika på krisen samhället går igenom. Smittspridning får en del av befolkningen att tappa fattningen helt, den ultimata insikten att vi alla är lika hjälplösa och att det inte finns självklara svar på frågor som rör alla. Vissa, helt symptomfria mår så psykiskt dåligt av tanken att smittas att de behöver medicinering, andra är inne på tredje veckan av feber och andningssvårigheter men förstår ändå att det kommer bli bra till slut. Jag minns att jag för länge sedan läste en självbiografisk novell skriven av en hypokondriker vars läkare sagt att hon lider mer av sitt psykiska tillstånd än vad många fysiskt sjuka gör.
Och här står vi som samhälle. I en enda röra, för vissa är karantän räddningen från smittan, för andra ett helvete för att man inte kommer undan förövaren. Ekonomer varnar för världsomfattande lågkonjunktur och andra hoppas fortfarande på att utlandssemestern blir av trots allt. Ett samhälle i kris helt enkelt.
amra.bajric@opulens.se
