INDIVIDUALISM. “Istället för en neutral stat och autonoma individer som väljer sina egna normer och sina egna livsprojekt sätter konservativa en i förväg fastställd mall för hur det goda livet ska se ut.” Ulf Öfverberg avslutar debatten som inleddes med hans ”varning för nya alliansen mellan konservatism och nationalpopulism.” De fyra tidigare inläggen i debatten hittar du genom att söka på ”nationalpopulism” i magasinets arkiv.
Det vi i dag upplever är en kulturell backlash från de som aldrig känt sig hemma i det frihetliga och progressiva kulturklimatet. Det är människor som fortfarande värderar det som var fast men har förflyktigats, för att parafrasera Karl Marx. Det är denna konfliktdimension som statsvetare och andra försöker fånga med GAL/TAN-dimensionen som ett komplement till den traditionella vänster/höger-skalan.
Bland dessa människor skördar nationalpopulismen framgångar. Det har skapats en ny politisk verklighet. Med nationalpopulismen är det också som med nationalismen, den kan låna sig till lite vad som. Det är en så kallad ”tunn” ideologi, det vill säga att den lånas av andra ideologier. Därför finns det såväl en vänster- som högerpopulism. Mot den sistnämnda konvergerar delar av den konservativa traditionen.
Många konservativa – de som Bengt Olof Dike väljer att kalla för ”nyliberaler” på exempelvis Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarsidor – omfamnar denna nya gemenskap mellan konservatism och nationalpopulism. Dike är dock kritisk mot SD-kramarna, och lyfter även fram andra värdekonservativa partier på kontinenten som tagit avstånd från nationalpopulisterna. Bra så, men om Dike menar allvar med att konservativa ska ta tydligt avstånd från Sverigedemokraterna bör han rikta den kritiken mot tidigare nämnda ledarsidor och framförallt mot våra konservativa partier, Kristdemokraterna och Moderaterna. För de har just släppt in Sverigedemokraterna i värmen.
Ja, tänk vad hemskt om den enskilde människan själv får bestämma under vilka normer hen ska leva och vilka livsprojekt hen väljer!
Det är inte konstigt att det är den liberala individualismen som är kärnan i konflikten med konservatismen. Men en nästan freudiansk felsägning skriver Dike: ”Men vilket samhälle får vi då, om normerna är de ‘som individen själv bestämt’? Var och en sin egen liberala lyckas smed!”
Ja, tänk vad hemskt om den enskilde människan själv får bestämma under vilka normer hen ska leva och vilka livsprojekt hen väljer!
För att bli lite retorisk, vi liberaler har helt enkelt en mer omfattande tilltro till individens egen förmåga att ta beslut över sitt liv. Och för att upprepa mig, liberalismens tilltro till individen är inte – och har aldrig varit – detsamma som en gränslös frihet.
Liberalismen har till och med en etik, så klart. För att ta ett tydligt exempel, filosofen och en av den moderna liberalismens stora Ronald Dworkin, har utvecklat en sådan. Och där blir skillnaden mot exempelvis konservatismen tydlig.
Dworkins etik utgår från två till synes enkla principer. För det första att alla liv har ett objektivt värde och att det därför är objektivt viktigt att alla liv blir lyckade istället för misslyckade. För det andra att alla bär eget ansvar för sitt liv; vad det ska bestå av, hur det ska bli framgångsrikt och hur man ska sträva efter att uppnå det. Tillsammans bildar dessa två principer hans ”etiska individualism”.
Ur dessa två etiska principer härleder Dworkin sin jämlikhetssyn, eller allas lika rätt till samma hänsyn och respekt, som det heter i en av hans nu klassiska formuleringar. Ur detta följer att den liberala staten ska förhålla sig neutral till människors livsval, annars bryter den mot allas rätt till likvärdig hänsyn och respekt.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Kravet på att staten ska vara neutral skapar ofta konflikter gentemot konservativa. I synnerhet i moral- och värderingsfrågor. Istället för en neutral stat och autonoma individer som väljer sina egna normer och sina egna livsprojekt sätter konservativa en i förväg fastställd mall för hur det goda livet ska se ut. Sedan ska individen anpassas till mallen.
Därav konservativas motstånd till homosexuellas rättigheter, tveksamhet eller avstånd inför kvinnors reproduktiva rättigheter, ointresse för jämställdhet samt en allmän oro över kulturellt förfall och nästan ett förakt för individualismens olika uttryck i samhället. Och ja, här blir skillnaden tydlig mellan de av Dike tidigare nämnda liberala halmhattarna och de ”gamkonservativa” när det begav sig på det glada sextiotalet.
Men egentligen behöver inte konservativa vara rädda för att liberalismens individualism bryter ner gemenskaper.
Demokratin, marknadsekonomin och det moderna projektet, där individualiseringen ställdes mot kollektivismen verkar i sig ha en ansvarsutkrävande effekt. Det var också den slutsats som 1800-talsliberalen Alexis de Tocqueville fann under sin amerikanska resa, att demokratin har en självdisciplinerande verkan. Människorna insåg att för att kunna få del av det gemensamma goda livet måste man också ta på sig en del av dess bördor. Frivilliga organisationer och lokal självstyrelse bildade starka band. Demokratin skapade nya former av gemenskap, konstaterade han. Det är också därför demokratier med en väl fungerande rättsstat och en välfärdspolitik har ett gott socialt kapital, hög tillit och ett aktivt civilsamhälle. När människor själva väljer, väljer de också gemenskaper.
Samtidigt, lurar runt hörnet ständigt faran; den snabbaste förvandlingen är den från godhet till ondska, som Schelling skrev i sin Dr. Faustus. Dagens grannar kan över natten bli morgondagens bödlar. Se på Balkanhalvön på 1990-talet, se på Rwanda och se Förintelsen!
Liberalismen bär på insikten om att vi alla kan bli monster, men att den liberala ordningen som reglerar vår samlevnad, avhåller oss från mörkret samtidigt som den främjar de goda handlingarna. För det är handlingarna som definierar oss. Eller som det hette i den gamla folkpartistiska valslogan: Frihet under ansvar.
info@opulens.se
