CORONATANKAR. Det florerar lappar i trapphus runtom i landet – behöver du hjälp så bara ring. Det kommer underifrån och ofta från oväntat håll, från främlingar som väljer att se just dig som är i behov, de som inte skräms nöden utan möter den rakt på, skriver Linda Bönström.
När rädsla och oförutsägbarhet har börjat prägla vår vardag tänker jag ofta att ”Kaos är granne med Gud” som Erik Johan Stagnelius skrev i dikten Vän, i förödelsens stund. Vi vet inget om hur varken världsläget eller vår privata sfär kommer att se ut efter det att pandemin planat ut och samhället ska återgå till – ja återgå till vad är kanske den största frågan. Tillvaron är påfrestande för många, plågande likaså. Rekommendationer, riktlinjer och inskränkningar. Tristess, apokalyps och deficit. Döden.
I Sin ensamma kropp skriver Elsie Johansson: ”Det som händer i ett ordinärt människoliv är för det mesta utomordentligt enkelt i meningen banalt. Och ändå kan det vara så skrämmande allvarligt – eftersom konsekvenserna inte står i förhållande till banaliteten.” Att gå till affären för att handla och mötas av rena sinnebilden av panik i form av tomma hyllor, att ständigt hålla fysiskt avstånd övergår i bästa fall till att vi inser saknaden av andras värme och i värsta fall att avståndet blir en psykologisk attityd: Sköt du ditt så sköter jag mitt! Inställda planer, något banalt som en middag eller resa, blir tärande eftersom ett stillastående liv på obestämd tid kan få oss att stagnera som människor, hur ska man orka? Vill man ens vara med längre, leva här i detta kaos?
Jag söker inte gud – åtminstone inte den ni föreställer er – men jag söker dock efter det gudomliga som jag menar finns i mänskligheten, att bredvid kaos bor fortfarande anständighet och välvilja. Det må vara en jädrans röra men det finns, det går att välja, det går att vara någon för någon annan. Ur det blå visar det sig att social media inte enbart verkar som dyngspridare och full av självupptagenhet. Överallt poppar det upp människor som samlar sig i grupper för att hjälpa andra, solidariteten har hittat många uttryck och blivit en handlingskraftig rörelse. Det florerar lappar i trapphus runtom i landet – behöver du hjälp så bara ring. Det kommer underifrån och ofta från oväntat håll, från främlingar som väljer att se just dig som är i behov, de som inte skräms nöden utan möter den rakt på. Internet är ett fönster ut i världen som låter oss delta och känna samhörighet. Det ordnas undervisning, konserter, informationsdelning, lekar och andra tidsfördriv. Inget är perfekt men vi försöker vårt bästa. Nåväl, de flesta av oss.
När det här är över kan samhället inte gå tillbaka till vad det en gång var, och inte heller borde det.
Undantagen kommer naturligtvis från olika håll. Som när Malthe Vesström, ledamot i Moderaternas ungdomsförbund Karlstad, skriver att man ska ”våga” ta betalt för att hjälpa människor i karantän och i riskgrupper att handla och göra andra ärenden är det inte så att det vänder sig i magen på mig. Det gör mig fly förbannad. När Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch förklarar virusspridning som en kulturell fråga eftersom det bara är vissa som litar på sina medmänniskor så känner jag ett intensivt förakt och föga förtroende för att Busch är rätt person att hålla i handen i förödelsens stund. När ordföranden för Liberalernas ungdomsförbund, Romina Pourmokhtari menar att fortsatt aktieutdelning – trots att staten, vi medborgare, skjuter till med multum – är helt okej eftersom ”sossarna äger inte Sverige” så visar det på både grov okunskap och ett hånfullt klassperspektiv. Bara för att nämna några.
När det här är över kan samhället inte gå tillbaka till vad det en gång var, och inte heller borde det. En kris av denna magnitud är också möjligheten till att göra bättre. Jag hoppas att vi använder tillfället, att vi bestämmer oss för att vara goda grannar.
linda.bonstrom@opulens.se
