NY BOK. Camilla Carnmo har läst en novellsamling som handlar om att vara barn och ha föräldrar som är som de borde, eller inte alls. Den handlar om terapi, om konst, om skapande, om sex. Om små orter, om leda, om liv, om död och om smärta och lust. Om att försöka förstå sig själv, världen och andra.
Jag ser allt du gör av Annika Norlin
Weyler förlag
Annika Norlin. I många år har hon som Säkert! och Hello Saferide berättat för oss om livet. Hon utbildade sig samtidigt till psykolog och förra året vann hon P1:s novelltävling med Rummet. Nu har hon släppt en hel bok med sina mycket egna texter. Hon har, med viss hjälp av Monika Fagerholms “hemliga” skrivarskola, gått från från tonsatt lyrik till noveller. Jag ser allt du gör heter boken och titeln antyder berättelser i jagform, med jagkaraktärer med öppna ögon som ser mycket, kanske för mycket och som kan sätta ord på det. I alla fall kan författaren sätta ord på sina karaktärers upplevelser – och som hon kan det.
När jag har läst alla novellerna, och sedan de flesta en gång till, funderar jag på vad jag har varit med om. Vad det påminner om. Jo. Det är samma känsla som efter en filmfestival. Jag har, under en begränsad tid, befunnit mig i många vitt skilda världar. Ett kraftigt koncentrat av upplevelser, berättade av väsensskilda röster. För visst känner man igen Annika Norlins tonfall, ordval och språk i alla noveller – och det är ju bra det! Men samtidigt är varje novell helt sin egen. (Utom två som hänger lite ihop.) Därför denna filmfestivalkänsla. Åtta unika berättelser, alla autentiskt trogna sig själva, sitt eget unika universum.
Det är en debut som inte känns som en debut – och räknas det ens som en sådan när författaren vunnit en novelltävling och skrivit låtar i många år? Det spelar ingen roll. Förresten, det där med filmfestival. Annika Norlins texter är filmiska, mitt huvud fylls av starka bilder när jag läser. Bilder av platser. Personer. Miljöer. Och lika mycket, nej ännu mer, av känslor. Stämningar. Förnimmelser. Skam. Kärlek. Längtan. Mycket längtan. Oförlösta känslor. Ja, åh! Så mycket som sticks och gör ont och som svider när man vill bli vuxen, vill bli älskad, vill bli förstådd och bekräftad, vill få göra sin grej, vill vara sin egen, vem nu det är, och vill få ligga. Det är också så mycket som kittlar och bultar och som får finnas och vara fint. Precis som man drömt om.
Annika Norlin ger oss varm, insiktsfull mellanmänsklig psykologi och skarpögda iakttagelser, ödmjukt och stilsäkert förpackade. Mitt i detta ryms delar som är något av det roligaste jag läst. Någonsin. Ni vet klichéen “hon skrattade så tårarna sprutade”. Jag gjorde det. Bokstavligt talat. Jag kiknade. Tårarna sprutade. Jag drog efter andan. Annika Norlin skulle för övrigt aldrig använda ett så språkligt slött uttryck. Språket är hela tiden vaket, betydelsebärande, nyanserat. Det är en omsorgsfullt skriven bok, medveten om nyanser i språk och beteende.
Men vad handlar novellerna om? Jo, de handlar om att vara ung. Och äldre. De handlar om att spela i ett okänt band och om att åka i en svettig buss genom Europa för att spela på någon app-miljonärs fyrtioårsfest. Den handlar om att vara barn och ha föräldrar som är som de borde, eller inte alls. Den handlar om terapi, om konst, om skapande, om sex. Om små orter, om leda, om liv, om död och smärta och lust. Om att försöka förstå sig själv, världen och andra.
camilla.carnmo@opulens.se
