CORONATANKAR. “Jag känner plötsligt blodsmak i munnen. Det smakar som gammal koppar. Gränser stängs. Mötesfriheten inskränks. De totalitära staterna fortsätter frodas i skräckens skugga, trots att solen skiner”, skriver Crister Enander.
Strålande solsken, ljuvlig vårdag här i den lilla staden på slätten. Måsarna dröjer kvar efter stormen som drog förbi; ritar vita streck på en klarblå himmel och väsnas vilt och vansinnigt. Då, nyss, när stormen kom bortifrån Atlanten blåste fåglarna in över land som alltid. Nu stannar de. Mat för måsar finns det gott om. De använder inte dasspapper.
Gator och torg är ovanligt tomma. När solen skiner fylls annars hela innerstaden här på slätten. Idag tittar sig i stället några få människor undrande och frågande omkring. Kanske har vi alla vilsna blickar?
I en källare här inne på gården säljer Joshua allt som behövs för att exempelvis göra en ypperlig stout – ”God som Guinness”, vågar jag säga efter att smakat några av satserna under tiden som passerat. Pernilla Poblenz, som ännu arbetar som lärare i skolan där alla nu väntar på beskedet att de ska stänga, hör oväntat av sig, hennes man Joshua Mcclenahan har två flak Ramlösa till mig som de köpt med sig på väg in till staden från mer lantliga trakter där de bor med katter, bikupor och självfallet varandra.
Joshua bär upp dem åt mig. Jag får inte ens betala vad de kostat i affären. Han har tid denna soliga dag; butiken är, märkligt nog, nästan tom. Människor vill dricka alkohol men är rädda för virus. Vad gör de sedan? Inte vet jag. Men hemmagjord stout borde väl passa?
En verklig last – ja, nästan – som jag har är däremot Ramlösa. Det vet mina grannar. Så, varmt tack! Solidaritet är vackert. Dess skönhet är inget nytt. Omtanke är en drivkraft hos de flesta av oss.
Pernilla skulle egentligen åka till en släktings begravning i Tyskland. En faster, tror jag. Det nu öppet och oförställt fascistiska Danmark har, liksom till exempel Polen, stängt gränserna. I dessa tider gäller det att förstå varför åtgärder genomförs. Och om de är politiska, medicinska eller utslag av vanlig hederlig panik.
Jag tänker: Öresundsbron byggdes inte av misstag, och vad ska Danmark ha alla sina egna nybyggda broar till nu – de förbinder ju Frankrike och Tyskland norröver? Undrar, så här i förbigående, hur stora bidrag från Europeiska Unionen som Danmark fått för brobyggande under de senaste decennierna. Att det rör sig om stora summor är jag ganska säker på. Men deras regering, öppet svart i färgen, passar på. Liksom Polen. Och Ungern.
Natt klockan tolv på dagen – från 1940 – dyker upp i minnet; titeln på Arthur Koestlers klassiska skildring av hur ett totalitärt tänkande förvrider, ja perverterar tankeverksamheten inom ett stängt system – där våld och förtryck kan användas för att stoppa utbyte av tankar och idéer; egentligen förstöra den egna tankeverksamheten hos alla. Då var det Sovjetunionen, som på många sätt härmat Nazityskland. Idag är det andra nationer som i skuggan och i mörkret försöker styra folken och vårt utbyte av fakta och idéer. Totalitära stater är sig skrämmande lika, oavsett vad ledaren skriker. Oavsett vad media och telegrafen rapporterar utan att veta vad innehållet säger.
Men smittan – själva viruset – har likväl spridit sig fortare i Danmark än i till exempel Sverige. Det är fakta. Inte propaganda ur munnen på de som tror att det egna landet alltid är bäst och att ingen annan vet bättre än vad de själva gör i de trånga tankarna som frodas högerut. Vi har, som bekant, exempel på sådan strävan på avsevärt närmare håll. Åtminstone är de många som låter så här nere på den bruna slätten; ännu har nämligen inte rapsen börjat blomma ur gödslet och leran.
Många nyfascistiska länder kommer nog framöver, i skuggan av viruset och paniken, att försöka genomföra demokratiska undantag och åtgärder som enkom handlar om deras vidriga politik och söndervittrade och brutala människosyn.
Jag känner plötsligt blodsmak i munnen. Det smakar som gammal koppar. Gränser stängs. Mötesfriheten inskränks. De totalitära staterna fortsätter frodas i skräckens skugga, trots att solen skiner däruppe på en vacker himmel.
Men i vems intressen talar papegojan? Vem tjänar på åtgärderna? Vems konton fylls med pengar? Håll fast vid de enkla, gamla frågorna. Svaren blir tydligare och begripligare då.
Självklart växer oron. Jag vet. Vem känner inte av den? Är det någon av oss som inte känt hur den går genom kroppen som strålar av svag ström som komna från vanliga batterier? Den ger rysningar utmed armar och rygg? Matar mardrömmarna? Och får magen att liksom dallra till som en aladåb på ett redan sönderätet smörgåsbord?
Hur lyckas man idag balansera överflödet av skrikiga larmrapporter och det vanliga vardagslivet? Panik går hand i hand med aningslöshet.
Men hur är det? I vår omedelbara närhet? Nästan direkt motsatt vad dessa alltmer fascistoida stater och politiker påstår, som dessa ylande politiker ute på högerkanten – som samtidigt spelar ett ytterst farligt spel med våra liv som insats – sitter och säger, självfallet tryggt inne i små avskärmade inspelningsstudior eller från isolerade talarstolar med endast en lite digital kamera framför sig.
Nej. Vänner. Nu måste vi hjälpa varandra. Vara förnuftiga. Tänka efter och tänka på andra och varandra. Efter att jag fått vattnet inburet satt jag sedan en stund i vårsolen, ensam och tittade mig runt omkring. Min vän Martin Olsson, läkare uppe på Blocket och bokläsare av rang och med ett stort bibliotek hemma, kom cyklande. På väg till Botaniska trädgården där våren alltid syns tidigast och tydligast här i Lund. Han stannade till, klev av cykeln och satte sig bredvid mig. Vi pratade mer om andra ting än pandemin, även om vi självfallet utbytte fakta och ny information.
Hur lyckas man idag balansera överflödet av skrikiga larmrapporter och det vanliga vardagslivet? Panik går hand i hand med aningslöshet. Apokalypsens apologeter å ena sidan och samtidigt andra som rycker på axlarna och festar på som vanligt å den andra. Chips och några lådor vin, dålig smak och dåligt omdöme. Och samvetet verkar man kunna sälja och köpa på nätet. Priset är mig obekant.
Jag tror att man måste röra sig med lugnare steg, kyligare tankar mellan dessa två ytterligheter. Noggrant har jag nu, sedan jag kom in, tvättat mina händer, som alltid när jag kliver in genom ytterdörren, men längre och med större eftertanke. Tankarna vandrar lätt dessa dagar och veckor när man gör vardagens vanliga sysslor. Det blir – tänker jag – snart en stund med ännu en mugg kaffe och något mer matigt till.
Idag, denna soliga dag i den tunga skuggan av virus och fascism, är det en vacker dag i den lilla staden på slätten. Många är oroliga, men alla är vänliga i solskenet och i telefon och på Messenger.
Hjälpsamheten segrar, tror jag. Omtanke är svårt att utrota. Det är inget ogräs. Det handlar ju då om oss människor. Vi bryr oss om varandra. Det vet jag däremot med säkerhet i ovisshetens virustider.
info@opulens.se
