LITTERATUR. A Clockwork Orange spelas på scener i London och New York. Ett manus om förutsägelser inför 2020 har hittats. Den 25 februari skulle författaren Anthony Burgess ha fyllt 103 år. Flera av hans tankar speglar vår samtid mer än någonsin. Carsten Palmer Schale gör ett svep över författarens liv och verk.
John Wilson – som han hette i 40 år – och sedan Anthony Burgess (som han för en bredare publik är känd som) var mycket komplicerad och gränslös. Naturligtvis både på gott och ont. För mig har han, rent personligt, varit en avgörande del i min uppfattning om litteraturen och även, och mer, livet (även om vi på en en lång rad punkter skiljer oss åt).
Var stod han, Burgess, religiöst och politiskt? Mycket kort skulle jag vilja påstå att detta i stor utsträckning handlade om vad han egentligen ville och vad han tyckte sig se, det vill säga beträffande det önskvärda och det realistiska. Bör och kan/veta, med andra ord, för att uttrycka det i moralfilosofiska termer. Eller religiöst: på eggen mellan Augustinus och Pelagius.
Och politiskt; mellan – eller inemellan – det konservativa, det liberala och det – rentav – syndikalistiska. Samt att hans uppväxt, och senare erfarenheter i England, Europa, Malaysia och USA, hade stor betydelse. Komplicerat? Ja. Vilket han också själv var högst medveten om.
Burgess föddes i Manchesters norra delar, växte upp där, utbildade sig och blev i slutet gift med sin första fru, walesiskan Lynn (Llewellynn Jones Isherwood). Hans far, Joe, var främst bar- och pubpianist, men även en inte helt oäven kompositör (han hjälpte Burgess med sådant från det att Burgess börjat drömma om att bli en berömd kompositör vid pass 13 års ålder).
Hans biologiska mor, från skotska högländerna, varietéartisten Elisabeth ”Bell” Burgess, och hans biologiska syster Muriel, dog i spanska sjukan då Burgess bara var ett drygt år gammal. Fadern gifte då om sig med den driftiga Maggie Dwyer (före detta Byrne), som Burgess ogillade på alla sätt, utom när det gällde hennes mat: ”hon lagade god koklövssoppa och läckra Eccleskakor”. Däremot förde styvmodern med sig två döttrar i boet, och indirekt också en radda kusiner. Dessa styvsystrar och styvkusiner kom att stå Burgess nära. I synnerhet om George Dwyer, som sedermera blev en katolsk ärkebiskop i Birmingham, uttryckte han stor beundran för.
Styvmoderns driftighet bidrog dock kraftigt till att Burgess som liten och ung tvingades flytta runt en hel del. Till slut hade familjen stadgat sig som lägre medelklass. Flyttningarna gjorde också att Burgess bytte skolor titt som tätt, tills han kom in på jesuitskolan Xavier College (där han vistades i två omgångar).
Burgess var brådmogen och debuterade erotiskt redan vid nio års ålder (då han naken vänslades med sin styvmors tjänsteflicka), samt som skicklig tecknare (han vann flera priser under tonåren). Och Burgess sysslade alltså försöksvis med musik från sina tidiga tonår, och senare med journalistik: först vid Xavier College, senare som redaktör för tidskriften The Serpent vid The University of Manchester. Redan här började Burgess odla sina religiösa grubblerier, drabbades av skuldkänslor för allehanda och kände sig politiskt vilsen. Han började närmast maniskt att bikta sig.
En intressant iakttagelse är här, att den gränsöverskridande mångsysslaren Burgess, tidigt började skriva och komponera, men också, som vi sett, teckna. Det sistnämnda, konsten i en mer målerisk bemärkelse, försvann emellertid från Burgess horisont ända fram till hans sena möte (runt 1968-70), när han fick en ”konstnärlig chock” vid mötet med Gaudis Sagrada Familia i Barcelona. Varför då detta? Ett skäl har sannolikt att göra med att Burgess var färgblind. Ett annat, och mer besynnerligt, är att han förefaller ha betraktat alla ”stora konstverk ” (från renässansmålarnas verk och framåt) som på något sätt ”orörliga” eller ”frusna”. Efter mötet med Gaudi, i italienska Bracciano, försökte han sig dock på att skulptera (betänk här Toomeys syster Hortense i Jordiska makter!), om än inte måla.
Runt 20 års ålder kom han in på The University of Manchester, och började där raskt och frenetiskt, som alltid, fördjupa sig i sina huvudämnen och andra näraliggande: engelsk litteraturhistoria och fonetik mest, men också anglosachsiska, Beowulf och Chaucer. Tre år senare tog han examen, Bachelor of Arts, innehållande bland annat en tidig uppsats om Marlowe (som han drygt ett halvsekel senare återvänder till i Döden i Deptford). Lynne, två år yngre, hade då också presterat sina läroår vid universitetet (hon studerade bland annat statskunskap). 1939, vid 22 respektive 20 års ålder, gifte de sig, knappt innan Burgess (i januari 1940) inkallades till några bisarra år i armén; först under tre år i England, därefter under tre år i Gibraltar (som låg till grund för hans sent utgivna, men tidigt skrivna, A Vision of Battlements).
Burgess återvände inte, på grund av viss mycket märklig byråkrati (en erfarenhet!), till England förrän 1946. Då hade han och Lynne alltså, i praktiken (viss permission hade Burgess i London under Englandstiden, då han ihop med den ginsugna Lynne satt och söp tillsammans med bland andra Dylan Thomas och George Orwell, som filade på en bok om den engelska staten under 40-talet; en erfarenhet till!) inte träffats på riktigt under sex år.
Samtidigt sökte han jobb ”mer eller mindre på heltid”, bland annat en natt, på fyllan och villan, då han skickade iväg en intresseanmälan om ett lärarjobb i – Malaysia! Som han glömde bort! Men fick!
Bortsett från några episodiska hembesök lämnade makarna Burgess Manchester 1939. Och därpå följde sex militärår för båda (Lynne arbetade i London för krigsbyråkratin). Därefter kom perioden 1947-1954 – åtta år, när Burgess växlade mellan lärarvikariat och arbetslöshet. Som lärarvikarie på bland annat Banbury Grammar School, om vilket han skrev en impertinent skrift – The Worm and The Ring.
Samtidigt sökte han jobb ”mer eller mindre på heltid”, bland annat en natt, på fyllan och villan, då han skickade iväg en intresseanmälan om ett lärarjobb i – Malaysia! Som han glömde bort! Men fick!
Därmed är vi i Malaysia och Brunei, med ett kort hembesök, under tiden 1954-1959 (i november/december). Berättelserna från Östasien är fullkomligt surrealistiska, komiska och frätande kritiska. Man kan se Burgess som den i trilogin genomgående huvudpersonen, läraren och rektorn Victor Crabbe.
Framträdande är myllret: av folkgrupper (kineser, malaysier, tamiler, thailändare); insekter, sjukdomar, magiker, galningar; korrupta politiker och tjänstemän (en erfarenhet!), sexuella utsvävningar (vari både Burgess och Lynne ingår); rebeller, djungelresor och tristess.
I motsats till W. Somerset Maugham, som i stort sett bara umgås med bridge- och golfspelande brittiska kolonialister, eller anti-kolonialisten Joseph Conrad, som dock mest ägnar sig åt sina (moraliserande och naturförtätade) sjöberättelser, är Burgess inte en i mängden av lokala brittiska kotterier.
I motsats till Maugham och Conrad lär han sig dessutom språket (och viss kinesiska och arabiska) i tre steg: och förstår, talar, skriver malajiska. I ett långt BBC-program bekräftar en kollega från tiden att detta är sant. Burgess är bekymrad över de etniska konflikterna, kolonialismen, den ytliga ”amerikanismen”, men tycks sätta sitt hopp till att det bästa från väst och öst skall syntetiseras i det kommande, och fria, Malaysia. Samtidigt är både han och Lynne flitiga sexualatleter (men inte med varandra). Lynne ökar sin redan tidigare kraftiga ginkonsumtion (”en GT var sjunde minut”) och drabbas dessutom av svårartad anorexi. Burgess förfaller mig här, som tidigare och senare, som mycket naiv.
I vilket fall som helst debuterar nu, 1956, Burgess som verklig författare, i och med utgivningen av trilogins första del – Time for a Tiger (som även om den inte finns på svenska, rekommenderas synnerligen varmt). Vid sitt korta hembesök under tiden intervjuas för övrigt Burgess för första gången, och nu också för första gången under namnet ”Mr. Burgess”. Trilogin får mycket goda recensioner.
Men så kommer julen och nyåret 1959, när Burgess feldiagnostiseras: ”du har en obotlig hjärntumör och kommer att dö inom ett år!” (säger läkaren och löparlegenden Roger Bannister). Ett år. För att ”försörja sin änka” (så typiskt Burgesskt) beslutar sig därför Burgess för att skriva maniskt. Året 1960 blir det fem och en halv böcker. 1960-66 åtta eller nio. Men han dör ju inte! Istället kommer Lynne att, vid 48 års ålder, att dö av sin alkoholism senvåren/försommaren 1968. ”Tar hon ett glas till dör hon” låter en leverspecialist meddela. Vilket paret givetvis firar på krogen!
Av de böcker Burgess skriver under denna hektiska period sticker några särskilt ut: A Clockwork Orange (1962) (En apelsin med urverk, översättning Caj Lundgren, Wahlström & Widstrand, 1972)
The Wanting Seed (1962) (En lust att leva, översättning Caj Lundgren, Wahlström & Widstrand, 1976), Inside Mr Enderby (1964; del ett av serien Enderby) (tillsammans med Enderby Outside som Enderby, översättning Caj Lundgren, Wahlström & Widstrand, 1975), Nothing Like The Sun: A Story of Shakespeare’s Love-Life (1964) (Intet är som solen: en berättelse om Shakespeares kärleksliv, översättning Åke Ohlmarks, Bonniers, 1964) och Tremor Of Intent: An Eschatological Spy Novel (1966) (Skuggan av ett svek, översättning Caj Lundgren, Wahlström & Widstrand, 1975).
Av rent principiella skäl, men också stilistiska och konstnärliga i vidare mening, håller jag tre av dem högre än de andra (främst på grund av deras moralfilosofiska innehåll): A Clockwork Orange (som den numera heter också på svenska), En lust att leva och Skuggan av ett svek. I tur och ordning utgörs centrum här av den fria viljan, konflikten mellan Augustinus och Pelagius samt ”den fientliga symbiosen” mellan USA och Sovjet. Kanske också, förresten, som nummer fyra – jo – Enderby. Och – jo igen – som nummer fem: Intet är som solen: en berättelse om Shakespeares kärleksliv. Och – jo… – som nummer sex: Skuggan av ett svek. Ja, ni ser ju!
Efter det att Lynne dött – men under det senaste dryga decenniet har man inte haft mycket till samliv, dröjer det inte mer än några månader förrän Burgess för andra gången (den första var under ett hastigt knull 1963) träffar forskaren i lingvistik vid Cambridge, översättaren och affärskvinnan Liana M. Från Italien. Och: sonen Paolo Andrea! Per en Bedford Dormobil går därefter flykten från England – för gott, med undantag för några kortare studiebesök – till Italien och Malta. Även denna historia är, naturligtvis, både komisk och en aning surrealistisk: ”det dröjde ända till Avignon innan vi blev rånade”; ”De ludna maffiatyperna vid gränsstationen i Ventemiglia älskade i varje fall barn”; hemma väntade en ”ärgad grevinna med storhetsvansinne”.
1968 är med andra ord ett verkligt märkesår för den 51-årige Anthony Burgess och hans blivande, yngre, fru Liana. Nu börjar ett eller ett par nya kapitel. Som kommer att sträcka sig över nästan exakt 25 år.
Och? Ja, till att börja med: Liana tycks vara en tuff brud i lyxförpackning. Dessutom mycket mer på samma våglängd som Burgess än vad Lynne var. De bosätter sig först på Malta, lockade av regeln för så kallade ”six pence settler”. Lik förbannat! Denna mystiska ö har en sträng censur, vilket exempelvis innebär, att Burgess inte får ta emot mer än en bråkdel av de böcker han beställt, fått eller rekvirerat.
Som polyglott globetrotter undervisar och föreläser Burgess mer eller mindre konstant. Samtidigt ”ringer Hollywood” och han vecklas in i surrealistiska dialoger med producenter och regissörer.
Dessutom anmäls Burgess av ogina grannar som sett honom – arbeta! (Vilket man alltså inte fick göra enligt reglementet.) Kort sagt går det åt h-e, och inte heller här får friden råda (en erfarenhet!). I fortsättningen befinner man sig sålunda sällan på Malta. Istället befinner sig globetrottern och ”polyglotten” Burgess mer eller mindre på ständigt resande fot. Å andra sidan: han bor mycket i Italien, USA (där Burgess ofta blir visiting fellow eller gästprofessor), samt – slutligen – i Monaco. Där Burgess för övrigt blir mycket god vän med Grace Kelly.
Som polyglott globetrotter undervisar och föreläser Burgess mer eller mindre konstant. Samtidigt ”ringer Hollywood” och han vecklas in i surrealistiska dialoger med producenter och regissörer.
”Kontrakten var som telefonkataloger”. Ändå blir det inte så mycket med Burgess Hollywood-manus, även om han, på sedvanligt manér, levererar hekatomber av dylikt. A Clockwork Orange filmatiseras dock slutligen av trätobrodern Kubrick, och Jesus från Nasareth av vännen Zeffirelli. Men Burgess är ju inte Burgess för inte. Han blir en ”kändis” och blir en ständig gäst i ett otal tv- och radioshower i bland annat England, på Irland, i Italien, Spanien och USA, Sverige och Norge.
Too much! faktiskt. Ändå förmår han, ibland åtminstone, hålla fanan högt, och gör bejublade framträdanden som programledare för BBC och Irländsk tv. Inte minst om Joyce 1982 och senare. Han accelererar också som – ännu ej riktigt erkänd, men det kommer – kompositör och skriver mängder av artiklar och recensioner och dylikt. Vad som börjar gnaga i honom, efterhand, är dock att han sviker sig själv som romanförfattare. Framför allt tycker han att han borde skriva något ”stort”.
Sedan kommer också hans – vid sidan om 60-talet – andra grandiosa skrivarperiod. Hans verkligt stora mästerverk – som dessutom får enormt med beröm och överöses av priser förutom i England (och i Italien, ”eftersom italienarna förstod vad boken handlade om” – Jordiska makter (1980), dubbelbiografin Confessions (1986 och 1990) samt A Dead Man In Deptford (1993). Plus – som vanligt – en mängd annat.
Men mitt i all denna uppsjö av superlativ bör vi också besinna oss. Burgess var en gnällspik! En fåfäng narcissist! En – ibland – jobbig typ. Dock och ändå: ack, ack, ack! Ett gränslöst geni. En polyglott globetrotter. En inkonsekvent man med ibland konsekventa åsikter. Oemotståndlig. Komplicerad och komplex.
Eftermälet har ju också blivit därefter. Och just i detta nu gäller det också hans enorma musikaliska produktion (Naxos håller som bäst på att systematiskt ge ut merparten av Burgess cirka 250 verk). Detta kunde dock knappast inträffat utan Liana Burgess och Andrew Biswell – med flankstöd från exempelvis Graham Foster, Borges, Erica Jong, Gore Vidal osv. Men nu är vi där – och här sitter jag och beundrar utsikten över min flik av Atlanten.
info@opulens.se
