KULTURKRIG. “Högerkollektivismen är annorlunda eftersom den väsentligen sparkar nedåt, gärna mot de som absolut inte kan försvara sig”, skriver Mattias Svensson.
Både intellektuellt och socialt trivs jag bättre i marxisters och socialisters sällskap än med dess högerkollektivistiska kusiner. Jag har emellanåt funderat över varför det är så, eftersom kommunism och nationalsocialism eller fascism i mina ögon väsentligen representerar samma ondska: diktatur, enpartistyre, hemlig polis, massövervakning, läger för oliktänkande och en kollektivistisk ideologi.
Ofta har jag landat i att det handlar om intellektuella ambitioner. Marxismen må sluta med galna politiska slutsatser, men den är inte sällan en pregnant samhällskritik. Några marxister i kultur, akademi och medier – för att inte tala om reklam och pr – tenderar bara att berika ett fritt samhälle.
Med framväxten av, kanske inte nationalsocialism, men en ny sorts högerpopulism eller högerkollektivism har en annan tanke slagit mig. Just den ofta uttalade taktiken att anamma vad de med viss rätt kallar ”vänsterns metoder” har gjort mig uppmärksam på inte bara likheterna, utan också en väsentlig skillnad.
Vänstern manar till kollektivistiskt krig och det är förstås idiotiskt och missunnsamt, men det är riktat mot folk som kan försvara sig – rika, starka och mäktiga. Ofta tar sig kampen i uttryck i tomma gester mot folk som inte ens behöver bry sig. Som när ännu en utställning av politisk konst i en mellanstor svensk stad markerar mot Donald Trump. Denna uppåt skällande vänster är lite som när min hund försöker fånga ekorrar som befinner sig på tryggt avstånd uppe i en talltopp. Resultatet blir fruktansvärt först när dessa trosvissa vänsterkollektivister får makten över statens våldsapparat och folk de jagar inte kan försvara sig längre.
Måltavlorna är ofta människor på flykt, tiggare och etniska minoriteter.
Högerkollektivismen är annorlunda eftersom den väsentligen sparkar nedåt, gärna mot de som absolut inte kan försvara sig. Måltavlorna är ofta människor på flykt, tiggare och etniska minoriteter. Ger de sig på ”auktoriteter” är de så gott som alltid män i flock, helst mot enskilda kvinnor.
Precis som hos vänstern kan denna samhällskritik ta sig intelligenta uttryck och addera nödvändigt salt till samhällsdebatten. Något slags klarspråk om de fattigas och utsattas eget ansvar för sin situation behövs för att undvika socialpornografi och kontraproduktiv politik. Och detsamma kan definitivt sägas om kulturer som håller folk i fattigdom, vidskepelse, förtryck och förnedring. Som enskilda röster i det offentliga samtalet ska sådana kritiker lyssnas på och vid behov bemötas i sak.
Men denna samhällskritik är förenad med mer omedelbara nackdelar, förakt för svaghet och spelande på fördomar. Som folklig strömning är den olidlig. Det finns en särskild slags jävlighet i att ge sig på svaga, minoriteter och utsatta för att man är många.
Ja, jag vet. Verkligheten är mer komplex och det finns ett otal exempel på när så kallad maktkritik och att ”slå uppåt” i själva verket är det omvända. När en institutionsteater gör narr av en enskild debattör, när etablerade massmedier stämplar människors åsikter som oacceptabla, eller med den drevaktiga deplattformeringen som kan dras igång för ett förfluget ord eller en medveten vantolkning. Senare års vänster och mainstream har definitivt anledning till självkritik. Och våld är förstås alltid fel, vare sig det hotas eller slås ”uppåt” eller ”nedåt”.
Men lärdomen av denna kritik är inte att använda samma vidriga metoder i ett eskalerat kulturkrig, som högerpopulisterna vill. För dem är exempel som de ovanstående bara en ursäkt för övergrepp de själva drömmer om. De vill bända upp den dörr som borgerligheten, den moderna tidens höger, hållit stängd, igenbommad och låst.
Men den har varit stängd, igenbommad och låst av goda, liberala skäl. Högerpopulism tar helt enkelt fram det allra sämsta inom människor och vältrar sig i det. Det blir ganska snabbt obehagligt och direkt farligt.
Det var därför högern efter andra världskriget, eller faktiskt redan långt före, när barbariet till och med i kulturlandet Tyskland blev uppenbart, såg till att skippa populismen och kollektivismen och anslöt sig till ett mer liberalt program av jämlikhet och framåtskridande, med en viktig och betydande roll för borgerligheten. I konkurrens med de progressivas kollektiva strävan erbjöd och försvarade man individuell strävan. Man företrädde inte bara de på toppen, utan var och en som strävade uppåt, som ville skapa någonting bättre för sig själv och sin omgivning. Medlet var likhet inför lagen och i individuella rättigheter. Budskapet var hellre förmedlat i argumentation än i skanderade paroller.
Man företrädde däremot inte, som populisterna, de som vill försvara sin (hotade/tappade/upplevt rättmätiga) plats genom att sparka nedåt. Därför att all makt och alla statliga befogenheter riktas då lätt mot grupper som inte kan försvara sig – invandrade, tiggare, socialt utsatta och avvikare. Eller när mobben blivit kaxigare – de som tänker och skapar hellre än slåss. Ett de fegas pennalistiska manifest.
Sensmoralen är enkel: Högern får inte anamma vänsterns metoder (och helst borde vänstern överge dem också). Högern måste vara bättre än vänstern, annars blir allt bara värre.
mattias.svensson@opulens.se
