UNDERGÅNGSSTÄMNINGAR. Oavsett vad som händer med coronavirusutbrottet så kan man inte låta bli att undra hur utbrottet kommer att påverka konsten och litteraturen. Mathias Jansson reflekterar, med utgångspunkt i bland annat litteraturklassikern Decamerone, över hur epidemier kan påverka kulturen.
Filmen Contagion från 2011 fick efter utbrottet av coronaviruset i Kina ny aktualitet och började klättra på tittartoppen. Det är inte så konstigt. Handlingen i filmen påminner om vad som nu sker i Kina. En kvinna drabbas av ett nytt okänt virus under en affärsresa till Hongkong och sprider det vidare när hon återvänder hem till USA. Konspirationsteorier, kampen för att framställa ett vaccin, att smittkällan är djur (fladdermöss) och sneglingar mot sars-utbrottet i början av 2000-talet gör det till en perfekt cocktail för den som vill ha söka samband och förståelse bortom tidningsrubrikerna och forskningsrapporterna.
Det är nu ingen brist på filmer, serier, dataspel eller böcker där apokalyptiska virusepidemier hotar mänskligheten. Vi gillar att frossa i katastrofer och kanske ger det oss den katarsis, den rening från rädsla, som de gamla grekerna pratade om inom dramatiken? Katastrofer och epidemier har följt mänskligheten som en skugga. När pesten bröt ut i Florens i mitten av 1300-talet drog sig tio ungdomar, sju kvinnor och tre män, sig undan och isolerade sig i en lantvilla för att skydda sig från pesten. Under isoleringen från omvärlden, som varade i 10 dagar, berättade de historier för varandra.
Här är det inte frågan om apokalyptiska berättelser utan historier om kärlek, lycka och lurendrejerier för att få dagarna att gå. För katastrofer behöver inte bara leda till mörker och undergång utan konsten kan också användas för att skapa ny sammanhang och ge nytt hopp i en mörk tillvaro.
Det är den ramberättelse som Giovanni Boccaccio använder i sitt kända verk Decamerone (ca. 1353). Här är det inte frågan om apokalyptiska berättelser utan historier om kärlek, lycka och lurendrejerier för att få dagarna att gå. För katastrofer behöver inte bara leda till mörker och undergång utan konsten kan också användas för att skapa ny sammanhang och ge nytt hopp i en mörk tillvaro.
Boccaccios samtida hade nog tyckt att ett utbrott av coronaviruset inte var så mycket att hetsa upp sig för. När digerdöden hade härjat klart i Europa under 1300-talet hade befolkningen minskat med en tredjedel och det skulle ta många år innan Europa återhämtade sig både mänskligt och ekonomiskt från den smällen. Att coronaviruset fyller våra nyhetsflöden är naturligtvis stressande och drygt 1000 döda kan låta som en oroväckande hög siffra, men om man jämför det med att runt 400 000 människor, främst barn, dör varje år i malaria, så ska man kanske hejda sig innan man börjar tala om katastrof och undergång.
Oavsett vad som händer med virusutbrottet kan man inte låta bli att undra hur utbrottet kommer att påverka konsten och litteraturen. Rent konkret så ställdes den stora konstmässan Art Basel i Hongkong in av rädsla för viruset. Risken finns förstås att andra konstmässor, biennaler och konstnärsutbyten tvingas ställa in i framtiden.
Men det jag undrar över är om det sitter en grupp människor i en lägenhet någonstans i miljonstaden Wuhan och berättar berättelser för varandra för att fördriva tiden medan de är isolerade från omvärlden. Kommer dessa berättelser att bli ett lika viktigt litterärt verk för framtiden som Boccaccios novellsamling Decamerone? Eller är det kanske på ett Instagramkonto eller i en YouTube-kanal som någon just nu håller på att formulerar de stora existentiella frågorna om att vara människa inför hotet av en pandemi.
info@opulens.se
