GÖTEBORGS FILMFESTIVAL. Lena Torquato Lidén har sett Psykos i Stockholm, en spelfilm om ett tungt ämne, som inledde Göteborgs filmfestival. Hon finner ett hisnande djup i rolltolkningarna.
Psykos i Stockholm. Regissör: Maria Bäck. Skådespelare: Josefin Neldén, Josefine Stofkoper. Producent: Anna-Maria Kantarius. Manus: Maria Bäck. Premiär 24 april 2020.
Titeln på filmen känns inte helt lockande måste jag erkänna, men den självupplevda berättelsen som utspelar sig i denna svenska spelfilm av regissören Maria Bäck är både välspelad och gripande.
Regissören säger själv i inledningstalet på Göteborgs Filmfestival, där den är öppningsfilm, att det är en väl dold hemlighet som vi nu ska ta del av. Berättelsen om regissörens egen 14-årsdag som skulle firas i Stockholm med mamman, men som slutade i att flickan var ensam på ett hotellrum och mamman var intagen på mentalsjukhus på grund av att hon fått en psykos. Händelserna som leder till denna situation är kärleksfullt skildrade.
Mamman och flickan, spelade av Josefin Neldén och Josefine Stofkoper, lever väldigt nära varandra eftersom det på något sätt är de mot världen. Båda spelar med ett hisnande djup i sina rolltolkningar, även om jag sedan tidigare känner till Josefin Neldén och ännu en gång blir imponerad av hennes metamorfos.
Genom filmen kommer berättelsen om att mamman inte trodde att hon fick behålla barnet på grund av att hon redan då visste hur myndigheterna såg på hennes sjukdom fram. Hon kallar henne sitt lilla mirakel och det är klart att hon känner en stor tacksamhet för att kunna ha fått detta barn, men barnet tyngs också av det.
När dottern då är där ensam i Stockholm är hon inte bara en ensam tonåring som skaffar en vän när hon går på ett museum och sedan söker upp sin biologiska pappas hus i jakt på förklaring till vem han är. Hon känner sig också friare än en annan tonåring som inte oroar sig för sin mammas tillstånd när de är nära varandra. Det är skönt att slippa vara ansvarig för någon som egentligen är vuxen.
Samtidigt vet jag också av egna erfarenheter att det kan finnas en trygghet i en relation till följd av psykisk sjukdom. Har du en förälder som är psykiskt sjuk är det lätt att räkna ut vad hen kommer att göra och även om det i dåliga stunder kan vara hemska saker så känner man ändå till det. Det är hemtamt och i den förvandling som sker när en psykisk sjukdomsepisod bryter ut kanske den som inte är anhörig själv ser kaos och förstörelse, men jag och många med mig ser ett mönster vi känner igen. Lika väl som det faktum att det oftast blir bättre igen och man får “tillbaka” sin förälder. Så till den som också sett filmen och gick ut före mig som jag hörde säga: “Men hur ska det gå för den här flickan?” För dig jkan ag berätta att det gick bra, för vi har just sett en film gjord av en som varit med om detta och som kommit ut förhållandevis välbehållen på andra sidan. Och jag som skriver detta har också överlevt och lever ett helt okej liv idag.
lena.torquato.liden@opulens.se
