TEATER. Katt på hett plåttak, på Maximteatern i samarbete med Dramaten och Stockholms Stadsteater, är en skickligt genomförd föreställning. Inte minst på grund av ett ensemblespel som ger mersmak.
Det vilar en närmast klaustrofobisk tyngd över den påvra dekoren till Katt på hett plåttak när Maggie, spelad av Livia Millhagen, och Brick, i Erik Ehns gestaltning, drabbar samman i en dödsdans till synes utan försoning och ände. I huset finns även den frenetiskt babblande hustrun, spelad av Marie Göranzon, och övrig släkt. Man väntar på att pappan, här i Peter Andersson magnifika tappning, ska komma hem till sitt stora hus efter en tids sjukhusvård. Hela familjen har samlats, officiellt för att välkomna honom hem på hans 65:e födelsedag, men alla närvarande har en dold agenda. Hela familjen, förutom pappan själv, vet att hans cancer är obotlig och att det rör sig om dagar innan hans saga är all. Nu handlar det om vem som ska få en större andel av arvet, syskon står mot syskon i en allt annat än ädel kamp.
Spritindränkta pjäser med dess karaktäristiska dramaturgi är knappast något som saknas, man kan förvånas över hur slitstarkt konceptet är, där inte minst Lars Norén krattat manegen.. I Katt på hett plåttak finns ett antal tacksamma roller att spela, inte minst gäller det för Marie Göranzon som spelar ypperligt, en modersgestalt från helvetet, kan man tycka.
Tennessee Williams numera klassiska pjäs skrevs 1955, i ett klimat där heteronormen var allenarådande och homosexualitet kriminaliserad. När Elia Kazan ville göra film av Katt på hett plåtak var Tennessee Willliams tvungen att lägga till en scen där Brick och Maggie fullbordar sitt äktenskap – detta för att homosexualiteten som tema inte skulle vara så uppenbar. Stefan Larsson väljer att låta dramat utspela sig i ett slags tomrum, här finns överhuvudtaget inga tidsmarkörer. Tekniken att projicera närbilder bakom skådespelarna är effektiv, men känns ibland lite slitet.
Pappan konfronterar sin son Brick därför att han vill se ytterligare en arvtagare till sin stora förmögenhet och sydstatspalatset med alla dess rikedomar. Favoritsonen Brick är en före detta fotbollsstjärna som vägrar att ta tag i sitt liv. Han är gravt alkoholiserad och gömmer sig som ett sjukt djur i hans och Maggies minst sagt sunkiga dubbelsäng, omgiven av whiskyflaskor. Bricks stora sorg är att hans närmaste vän Skipper tagit sitt liv efter att han förklarat sin kärlek till Brick – den otillåtna som inte säger sitt namn för att tala med Oscar Wilde.
Katt på hett plåttak är en föreställning som ger skådespelarna stor frihet. Energin i föreställning ligger i konfrontationen mellan rivaliserade syskon. Pjäsens mest tragiska personen är Maggie, vars kärlek inte låter sig krossas, vad som än händer. I slutet försöker denna vilsna varelse vädja till pappan genom att påstå att hon väntar Bricks barn – uppenbart en lögn, men hon är desperat. Det är Maggie som är katten på det heta plåttaket, en stukad kvinna som väcker medlidande vilket är svårt att känna för de övriga rollerna i denna täta föreställning.
Katt på hett plåttak är en samproduktion mellan Maxim (lokalen), Stockholms Stadsteater och Dramaten, det är en generös och skickligt genomförd föreställning. Inte minst på grund av ett ensemblespel som ger mersmak.
info@opulens.se
