Människor och gudar i klimatkrisens era

TV-SERIE. Clemens Altgård har sett Ragnarök, en ny nordisk tv-serie från Netflix, och måste, trots vissa invändningar, säga att resultatet är klart godkänt.

Netflix nya nordiska originalserie Ragnarök framstår som närmast utstuderad eller ännu hellre skräddarsydd för att svara mot definierade målgruppers behov av en ny tv-serie. Det är ingen hemlighet att algoritmer spelar en allt större roll för vad som produceras.

Adam Price, som skapade Borgen för tio år sedan, är upphovsman, manusförfattare och exekutiv producent för Ragnarök. Men i hans team ingår även Simen Alsvik (Lilyhammer), Meta Louise Foldager Sørensen (Antichrist, Melancholia) och Stine Meldgaard Madsen (Friheten, Mercur).

Själva utgångspunkten kan tyckas lite cheesy. Som titeln antyder så knyter serien an till nordisk mytologi. Men detta är inte ännu en dramaserie om vikingar. Istället utspelar sig handlingen i nutid i den norska småstaden Edda (ännu en hint om att det fornnordiska arvet kommer att spöka).

Det blir ett slags mashup av gymnasieskildring, nordic noir, dystopisk miljökatastroffilm och seriehjältestory samt rikligt med Twin Peaks-stämningar. Det hade kunnat resultera i ett fullständigt konstnärligt haveri, men så illa är det verkligen inte.

Från succéserien Skam känner vi igen David Stakston i hjälterollen som Magne, samt Herman Tømmeraas och Theresa Frostad Eggesbø i de tvetydiga och mörka rollerna som syskonen Fjor och Saxa.

Genomgående är det en stark rollbesättning med namn som Henriette Steenstrup, Odd-Magnus Williamson, Synnøve Macody Lund, Line Verndal, Fridtjov Såheim, Bjørn Sundquist och Gísli Örn Garðarsson.

Det finns helt enkelt så många talanger involverade, både på produktionssidan och när det gäller skådespeleriet, att serien övertygar, trots en osannolik story som kombinerar det litterära begreppet magisk realism med element som känns igen från till exempel Marvel-serierna.

En aning förutsägbart är det allt. Redan i det första avsnittet går det att ana på vilket vis de fornnordiska gudarna blandar sig i vad som händer i det nutida norska lilla samhället.

Det dröjer inte heller länge innan det framgår vad för slags speciella krafter Magne begåvats med eller vilken fornnordisk gud som inkarneras i honom. Och nog påminner hans tricksteraktige bror en smula om en annan av gestalterna från Asgård.

Såväl pågående klimatkris som en lokal miljökatastrof, förgiftat vatten och smältande glaciärer, står i centrum för handlingen. Och naturligtvis nämns Greta åtminstone vid ett tillfälle i dialogen.

Stadens mäktigaste familj Jutul äger den starkt miljöförstörande fabriken som förstås samtidigt spelar en nyckelroll för det lilla samhällets ekonomi. Den som googlar ordet “jutul” kommer för övrigt att upptäcka att även det namnet är en hint. Den familjens medlemmar är nämligen inte vad de synes vara. Det vill säga, de är för visso storkapitalister som struntar i miljön, men också i besittning av krafter som gör dem till något helt annat än ordinära överklasstyper.

Men det finns trots viss övertydlighet så mycket av humor och träffsäkerhet i scener och dialog, plus storslagna vyer, att serien förmår fängsla ända fram till det sjätte och sista avsnittet av denna första säsong som för övrigt avslutas med ett slags cliffhanger. Så klart är det mer att vänta.

Jag måste trots vissa invändningar säga att resultatet är klart godkänt.