SAMHÄLLSPLANERING. “Låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Gränser och regelverk är en verklig förutsättning för frihet”, skriver Samira Ariadad som ifrågasätter tron på att marknaden och konsumentens val kan klara klimatkrisen.
Visst borde vi förbjuda värmeljusen? Okej, frågan kräver kanske kontext: jag har en stor hög aluminium som tydligen ska till återvinningscentralen och inte källsorteringsstationen. Centraler som sällan finns inom en armlängds, ja ens en cykelturs avstånd. Varför fick jag ens köpa de här värmeljusen? Under vilket sken av möjlighet till allas förmåga till ”eget ansvar”, förutsättning för och kunskap om korrekt sortering såldes de? Ska friheten och ansvaret för sorteringen ligga på oss konsumenter? Det låter kanske som ett ansvarsförskjutande petitessartat problem att börja med, men låt oss ändå plocka isär vad frågan rymmer:
Att vi skriver under att klimatkrisen är ett faktum.
Att vi vill undvika den förödelse för både klimat, miljö, människa och andra livsformer den innebär.
Att vi är beredda att gå till handling genom att angripa produktionen, inte konsumtionen.
Både vi:et och handlingen förutsätter en gemensam beslutskraft där en inkluderande avgränsbar entitet, säg medborgarna eller boende, avgränsas. En beslutsprocess som är direkt och inkluderande, gärna genom folkomröstning eller dylikt – men med ett väl förberett underlag. Vad för dokumenterat och vetenskapligt bevisat problem förslagen ska åtgärda, vidare konsekvenser, positiva och problematiska.
En folklig vana av att väga individuella konsekvenser mot samhälleliga och lösningar åtföljda av gemensamma insatser att minimera allvarligare konsekvenser för vissa (till exempel kan vi förbjuda bilar och samtidigt bygga ut kollektivtrafik i glesbygden och i storstäderna).
Men förbudsförslag är infekterade i ett samhällsklimat där faktabeslöjade problem- och lösningsförslag egentligen är åsikter och faktum kring problem för någon typ av allmänhet ses som tyckande. När regelverk tappade allmänintresse blev det byråkrati och förmynderi. Verkställande instanser i en demokrati blev politikerklass. Planering blev dödskommunism.
Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Gränser och regelverk är en verklig förutsättning för frihet. För separerar vi frihetens likställande med individens frihet kommer vi ifrån den falska motsättning som råder i mångas sinnen. Att skapa regelverk är som jag brukar säga ”att bädda för kaos”. Att klä ett rum i skumgummi så att man sedan kan röra sig helt fritt i det utan att behöva tänka sig för i varje instans. Det är det fina med planering och ramar.
För vi kan jubla över vår övergång till vind- och vattenkraft, men vi kan inte i alla hänseenden invänta en gångbar marknadslösning med internationella investerare på en kapitalistisk marknad. Det finns inte heller någon mening med att jämföra individuella skuldbefriande konsumentval, som om de gjorde hela skillnaden. På ett eller annat sätt kommer vi troligen behöva bli av med delar av de funktioner, tjänster och produkter vi kommit att vänja oss vid. Om vi till och med slutar förutsätta och tillåta vinstintressen över miljöförluster så behöver vi inte återkalla nya levnadsvanor och tjänster. Varför inte återta en rimlig offentlig makt genom att besluta om vad och hur vi släpper igenom i import och – produktionsprocesserna?
Som vore vissa produkter långsiktigt skadliga för människa och miljö. Som vore det en nödvändig och möjlig omställning. Utgångspunkter som ställer frågan: Vilken makt har vi att påverka?
samira.ariadad@opulens.se
