ROMAN. Överlag framstår László Krasznahorkais Den sista vargen som en lek med form och framställning som är betydligt för ”meta” och självmedveten för sitt eget bästa, och därmed också ganska tom, skriver Anna Remmets.
Den sista vargen av László Krasznahorkai
Översättning Daniel Gustafsson
Norstedts
László Krasznahorkai, född 1954, tillhör de internationellt uppburna ungerska författarna där även namn som Péter Nádas och den nyligen bortgångne Péter Esterházy ingår. Krasznahorkai har belönats med både Man Booker International Prize och National Book Award för Satantango respektive Baron Wenckheim’s Homecoming.
Denna korta roman, i svensk översättning av Daniel Gustafsson, utgörs av två historier som båda kretsar kring människans (i det här fallet, liksom i många andra, väldigt tydligt och specifikt mannens) komplicerade förhållande till naturen och språkets lika komplicerade förhållande till sanningen. Två i litteraturen mindre originella teman med andra ord. I den första delen möter vi en likaledes föga originell figur: en medelålders manlig författare som rör sig på gatorna i Berlin och irriteras över allt turkiskt han stöter på i ”sin” stad. Han slår sig ner på sitt stammishak och börjar berätta för den ungerska föreståndaren om när han fick i uppdrag att skriva en text om den sista vargen i Extremadura. Nu är Extremadura förvisso en verklig region i Spanien, men namnet utlovar ändå ett kliv ut i det okända. Den verklighet som möter författaren visar sig dock vara högst prosaisk, och vilken som verkligen var den sista vargen, liksom vem som sköt den, är ett föremål för debatt. Kanske är detta Krasznahorkais sätt att säga att världen som helhet nu är avförtrollad (för att använda ett i vår tid högst ooriginellt ord). Alla osäkerheter i själva berättelsen om vargen ramas dessutom in av en ramberättelse som helt saknar punkter. Men vad poängen med denna typ av språklig exercis är i just detta fall förblir ganska oklart: det framstår mest som ett försök till litterär finess utan att någon riktig effekt uppnås.
I romanens andra del presenteras ytterligare en ensam man som konfronteras med naturen. Denna gång är det jägmästaren Herman som fått i uppdrag att utrota alla rovdjur i ett visst skogsområde, men som efter att ha skådat ett djur lemlästat i en av hans fällor bestämmer sig för att byta sida. Han börjar placera sina fällor så de istället fångar människor och blir då själv en plåga och ett hot som det ”civiliserade” samhället måste göra sig av med. Också denna berättelse är full av osäkerheter och metalitterära grepp. Några stycken är riktigt bra, som den groteska och våldsamma bilden av djuret i fällan. Här lyckas Krasznahorkai skildra jägmästarens kris och omvändelse med relativt få ord, och till största delen genom att låta oss tillsammans med Herman se djuret och dess lidande för första gången.
Överlag framstår dock Den sista vargen som en lek med form och framställning som är betydligt för ”meta” och självmedveten för sitt eget bästa, och därmed också ganska tom.