ROMAN. Marie Aubert vågar peta och riktigt gegga runt i våra fulaste inre skamfyllda skrymslen. Det är ett effektivt utsnitt, ett tätt litet drama med ett starkt driv framåt. Att läsa Vuxna människor är en vardaglig och gastkramande upplevelse på en och samma gång, skriver Camilla Carnmo.
Vuxna människor av Marie Aubert
Översättning: Cilla Naumann
Wahlström & Widstrand
Ytterligare en norsk roman om välbärgad medelklass i kris (Se till exempel Vigdis Hjorth, Geir Gulliksen, Nina Lykke, Helga Flatland, med flera)? Behöver vi det? Jajamensan. I alla fall behöver vi Marie Auberts Vuxna människor. Den är kort till formatet och vardagligt enkel i tonen. Den handlar inte om ett äktenskap i kris och är heller inget generationsdrama med ödesdigra konsekvenser. Den handlar om två systrar en helg i sommarstugan. Mest handlar den om Ida. Hon är den äldsta av dem, bokens jag, utgångspunkt och berättarröst. Ida har nyss fyllt fyrtio år och boken börjar när hon sitter på en trång och svettig buss på väg till barndomens sommarstuga som hon delar med sin yngre syster, Marthe.
Ida har varit i Göteborg på fertilitetsklinik och det är en väldigt rolig detalj när författaren beskriver hur Ida uttalas på svenska. Marie Aubert berättar sin berättelse just genom mycket dialog, både mellan bokens karaktärer och inom Ida själv.
Redan från början förstår vi att Ida inte är en skönt avslappnad eller ens vidare sympatisk person. Hon är kritisk och självrättfärdig, förvånad över att inte genast få medhåll när hon anmärker på omgivningen. Hon drar sig inte för att använda Marthes svaga sidor, eller göra sig rolig på hennes bekostnad, för att själv få en god (det vill säga bättre än Marthes, det är viktigt) relation med Marthes bonusdotter.
Ida är avundsjuk. Och svartsjuk. Ida är den högpresterande dugliga storasystern, välutbildad (arkitekt gubevars) och framgångsrik i sitt yrke. Hon kan rita hus och hon kan köra motorbåten, hon kan dricka halva natten och hon bryter inte ihop för minsta lilla. Så oerhört – ja oerhört! – orättvist då att det är den lata, svaga, bortklemade lillasystern som nu, så oförtjänt, har både sambo och bonusbarn – och till råga på allt är gravid. Allt Ida velat ha men har misslyckats med, allt Ida tycker att hon förtjänar och inte har – det har Marthe. Missunnsamheten äter upp Ida och hon gör inte stora ansträngningar för att, så att säga, vara sitt bästa jag. Över huvud taget.
Vuxna människor är ett kammarspel. En sommarstuga är inte stor och en sommarstuga som någon har växt upp med är en alldeles speciell och laddad plats, där varje litet föremål bär på stora minnen. Tallrikarna. Kopparna. Det unkna sängöverkastet. Slitna trädgårdsmöbler. Marthe och hennes sambo har köpt nya trädgårdsmöbler. De har till och med målat om stugan. Ida känner sig utanför. Ida är utanför. Hon ingår inte i systerns familjegemenskap. Hon har ingen egen gemenskap heller. Vi kan förstå att Ida varken är glad, varm eller generös. Hon har fullt upp med att inte bryta ihop. Hon är självömkande och självgod, oberäknelig och opålitlig. En därmed utmärkt och utmanande huvudperson.
Marie Aubert vågar peta och riktigt gegga runt i våra fulaste inre skamfyllda skrymslen. Det är ett effektivt utsnitt, ett tätt litet drama med ett starkt driv framåt. Att läsa Vuxna människor är en vardaglig och gastkramande upplevelse på en och samma gång.
camilla.carnmo@opulens.se
