SÄKERHETSPOLITIK. Den svenska säkerhetspolitiken handlar inte längre om att i första hand analysera riskerna med krig. Den militära uppbyggnaden i både Ryssland och i väst har andra drivkrafter. De militärindustriella komplexen i alla länder, också i Sverige, arbetar oförtrutet på, skriver Lars Borghem.
I höst ska den svenska riksdagen ta ett nytt försvarsbeslut. Frågor som borde diskuteras: Har de hypersoniska vapnen gjort att förutsättningarna för ett krig mellan Ryssland, Nato (Nordatlantiska fördragsorganisationen) och Kina helt förändrats? Har utvecklingen sprungit ifrån det luftförsvarssystem 103, Patriot som Sverige som 16:e land beställt från Raytheon i USA och som kommer att kosta de svenska skattebetalarna ofattbara summor? Varför har dessa frågor hittills inte diskuterats i medierna, under den nyligen timade rikskonferensen Folk och Försvar eller av de politiska partierna inför det försvarsbeslut som riksdagen ska ta i höst?
Termen hypersoniska vapen har använts sedan 1970-talet för farkoster, robotar eller missiler med en hastighet över fem gånger ljudets. FN (Förenta nationerna) publicerade i februari 2019 en rapport om de hypersoniska vapnen. Enligt rapporten är det tre länder som har sådana vapen (USA, Ryssland och Kina), och tre till som håller på att utveckla dem (Indien, Frankrike och Japan). Vapnen har troligen helt förändrat förutsättningarna för nedrustning och för krig. Medlemsländerna i FN uppmanas att diskutera dessa frågor innan det är för sent att hindra en ytterligare spridning av vapnen. Det finns troligen just nu inga motmedel mot dessa vapen. Huruvida ett försvar går att utveckla är en öppen fråga.
Hypersoniska robotar kan förses med kärnvapen eller konventionella vapen. I båda fallen kommer förstörelsen de åstadkommer att vara mycket stor. Även om någon av stormakterna skulle försöka slå ut motståndaren i en överraskande attack, kan ändå den stat som blir attackerad slå tillbaka med hjälp av robotar från u-båtar som är svåra att upptäcka. Därför, menar många, har inte den totala militära balansen mellan stormakterna förändrats. Men om vapnen sprids eller om de eliter som styr stormakterna blir ännu mer oberäkneliga kan givetvis riskerna ändå öka för att stora delar av mänskligheten går under i ett omfattande krig. Det är angeläget att dessa problem diskuteras i alla länder.
Ryssland leder troligen utvecklingen när det gäller hypersoniska vapen. Till och med New York Times som normalt stödjer alla amerikanska krig, publicerade nyligen en avvikande röst om hypersoniska vapen.
Vad gäller den försvarspolitiska diskussionen i Sverige får man leta efter spår. I sin årsöversikt för 2018 nämner Försvarsmakten president Vladimir Putins linjetal den 1 mars 2018 då han presenterade ett flertal ryska strategiska vapensystem. Man säger vidare kryptiskt att ”Utvecklingen av konventionella militära förmågor som långräckviddiga precisionssystem har också fått en mer framträdande plats i ryskt försvar. ”
Under rikskonferensen Folk och Försvar i Sälen för ett par veckor sedan var det magert med analyser av vår faktiska försvarsförmåga. Gudrun Persson rekommenderade under sitt anförande till läsning en färsk analys av Rysslands militära förmåga fram till 2029.
I ett kort stycke nämns de nya vapnen: ”Dessutom nämnde Gerasimov de nya vapensystemen som Putin lanserade 2018: det hypersoniska vapensystemet Avangard, den interkontinala ballistiska missilen Sarmat, lasersystemet Peresvet, den ballistiska roboten Kinzhal, den kärnvapenförsedda interkontinentala roboten Poseidon, den kärnvapenförsedda interkontinentala kryssningsroboten Burevestnik och den u-båtsutrustade kryssningsroboten Tsirkon. Det är uppenbart att dessa vapen är en integrerad del av den teknologiska och strategiska utvecklingen. Dessa nya vapensystem är en tydlig del av Rysslands strategiska avskräckning”.
Hur de nya vapnen påverkar det svenska försvaret berörs inte i rapporten som nu översätts till svenska. Jag antar att det pågår analyser inom militären om vad de nya vapnen innebär för luftförsvaret. Kanske har några politiker förstått den nya situationen? Alla ligger lågt. Kommer det försvarspolitiska beslutet i höst att påverkas? Patriotsystemet är redan beställt av USA. Vad kan vi göra om det visar sig värdelöst vilket det finns farhågor om?
Även de stora hangarfartyg som USA förlitar sig på och som Storbritannien nyligen byggt två av, anses nu omöjliga att försvara mot hypersoniska vapen.
Nu är det ju skattebetalarna i berörda länder som ska betala för försvaret i det egna landet. USA är beroende av att de 15 länder förutom Sverige som beställt Patriot, bidrar till att USA:s underskott i handeln minskar och att dollarn försvaras. Även om Patriotsystemet visar sig inte kunna skjuta ner ryska hypersoniska vapen så fyller det andra funktioner. Så länge allmänheten inte är informerad om dess brister så kan falska föreställningar om verkligheten upprätthållas. Det gav rikskonferensen Folk och försvar prov på. Här var det Soft power för nästan hela slanten.
Den mesta tiden ägnades åt att visa enighet när det gäller att framställa Ryssland som ett hot och att visa sin tillhörighet till den amerikanska intressesfären. Bäst kanske det uttrycktes av nationalekonomen Anders Åslund från Atlantic Council som företräder Nato och den amerikanska utrikespolitiken. Han låtsades upprörd av hur eliten av rika som har makten i Ryssland roffar åt sig och låter bygga palats och yachter i miljardklassen för pengar som bland annat tagits från inköp av mediciner. Själv har Åslund, som rådgivare till den ryska regeringen under Boris Jeltsin, mer än de flesta andra i väst bidragit till att lägga grunden till det samhälle av oligarker och roffare som leder Ryssland i dag.
Många av dem som yttrade sig under veckan kände sig manade att ta på sig rollen som underdåniga betjänter till Åslund. Fåraktigast av dem alla var kanske Kalle Kniivilä som avslutade en paneldebatt om Ryssland och Putin med orden ”han tog Krim för att vara populär” och fick instämmande skratt på det. Moderatorn Eva Hamilton kommenterade med att det var ”ett effektivt sista ord”. Alla analyser av de militära och geopolitiska anledningarna till annekteringen av Krim var plötsligt glömda (här Putins förklaring på engelska). Att väst bidrog till att en västvänlig regim installerades i Ukraina är tabu att ta upp.
All kraft ägnas åt Putin och det ryska hotet. Försök att nyansera bilden är omöjliga eftersom alla är rädda för att visa svaghet. Till höger finns alltid Ulf Kristersson eller någon annan som är ännu mera beslutsam när det gäller att beskriva det övergripande hotet från Ryssland. I inget av talen nämns de nya hypersoniska vapnen eller luftförsvarssystemet Patriot. Det beror säkert inte på okunnighet, snarare en ovilja till alltför stor öppenhet som man inte kan kontrollera. Peter Hultqvist menade: ”Viktigast är att våga inse att det vi står inför är en konfrontation mellan krafter som förespråkar öppna och demokratiska samhällen och sådana krafter som vill driva mot en mer auktoritär riktning. Denna kraftmätning finns såväl i det internationella spelet länder emellan som inom alla våra länder.”
Hultqvist har hittat lösenorden i form av terrorismen, ISIS eller Daesh som motiverar ett allt närmare militärt samarbete med USA och Nato, antingen det gäller Afghanistan, Irak, Syrien, eller Europa. Han träffar amerikanska försvarsministrar som Ashton Carter, James Mattis och Mark Esper. Han träffar den franske försvarsministern Florence Parly i Mali och Tchad.
USA och Storbritannien har själva stött samma grupper som låg bakom attacken mot de två tornen och mot Pentagon den 11 september 2001, i Syrien och Irak, eftersom man hade en gemensam fiende i den sekuläre al-Assad eller det shiastyrda Irans försök att bestämma också i Irak.
Mycket av den terrorism som Hultqvist talar om är finansierad av USA:s och Storbritanniens nära allierade Saudiarabien och gulfstaterna. Att den nyligen av USA mördade iranske generalen Soleimani tillsammans med Ryssland varit mycket viktigare i bekämpningen av Daesh än USA, blir för komplicerat för Hultqvist att förklara. Att de som kommenterade Soleimanis död i amerikansk TV ofta hade starka band med vapenindustrin stör också bilden som Hultqvist och andra målar upp.
Under konferensen Folk och försvar åberopas folkrätten bara när det gäller Ryssland, Georgien, Ukraina och Krim. Inte när det gäller Kosovo, ockupationen av Palestina eller alla olagliga krig som USA, Storbritannien och Nato nu deltar i. Ingen gör heller en geopolitisk analys som samtidigt omfattar Kina, USA och Ryssland eftersom man då skulle tvingas förklara också USA:s alla baser och militärutgifter.
Den nämnda rapporten om Rysslands militärmakt redogör för dess tidigare utveckling och hur den kommer att se ut om tio år, 2029. Man är mest orolig för att krigsmakten i Ryssland i första hand har funktionen att backa upp fientliga åtgärder inom cyber- och påverkansområdet. Även om den militära förmågan som rapporteras handlar om den totala effektiviteten i krig innehåller den också ekonomiska och politiska aspekter där förmågan att influera den internationella politiken är ett viktigt inslag.
Befolkningen i Sverige har alltid haft en sund skepsis mot ryska eller sovjetiska stormaktsambitioner. När jag gjorde värnplikten på ett cykel-skyttekompani på I11 i Växjö i mitten av 1960-talet visste vi var vi hörde hemma, som Olof Palme sa. Det finns inte heller i dag några förutsättningar för att rysk propaganda ska få gehör i Sverige, vad än våra politiker säger. Men många är blinda för det amerikanska inflytandet och tror att en underkastelse för det amerikanska är nödvändigt för att visa att man är svensk patriot. Hultqvist och andra borde i stället tänka på att de kanske bidrar till att utsätta den svenska befolkningen för ökade risker i krig, bortsett från att de vill att skattebetalarna ska bidra till att det amerikanska militärindustriella komplexet göds med pengar utan att det gör vårt försvar säkrare.
I lördagsintervjun den 11 januari visar försvarsminister Peter Hultqvist ännu en gång upp sin respekt för tre amerikanska försvarsministrar, Ashton Carter, Jim Mattis och Mark Esper. Alla har de stått för en aggressiv utrikespolitik, särskilt mot Afghanistan, Irak och Iran. Mattis och Esper har också haft nära relationer till krigsindustrin. Efter att Mattis fick sparken av Donald Trump i december 2018 återgick han till ett välbetalt jobb i styrelsen för vapentillverkaren General Dynamics. Esper var, innan han efterträdde Mattis, lobbyist för Raytheon, som bland annat tillverkar det tidigare nämnda Patriotsystemet. Kanske tog Hultqvist upp frågan om Patriotsystemets brister när han träffade Esper i Pentagon i december 2019.
Den svenska säkerhetspolitiken handlar inte längre om att i första hand analysera riskerna med krig. Den militära uppbyggnaden i både Ryssland och väst har andra drivkrafter. De militärindustriella komplexen i alla länder, också i Sverige, arbetar oförtrutet på och många karriärer i politiken, militären, industrin och i medierna är också beroende av detta. Det militära försvaret blir alltmer en förutsättning för att propagandakriget ska kunna bedrivas effektivt och befolkningen matas med olika hotbilder. Det är därför konferensen Folk och försvar inte så mycket handlar om det militära försvaret utan om att behålla greppet om den inhemska opinionen.
Nu får man gå till amerikanska militärhistoriker som Andrew Bacevich eller före detta amerikanska presidenter som Jimmy Carter och försvarspolitiker som William Perry, för att hitta balanserade analyser av relationerna mellan USA, Ryssland och Kina.
Finns det någon väg ut ur denna bedrövliga vandring som Peter Hultqvist och andra gör i fotspåren av ett USA på militär och geopolitisk nedgång? Flera av talarna på konferensen Folk och försvar talade om ett fördjupat samarbete med EU när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken. Det verkar vara en rimlig väg. Både Ryssland och många av länderna i EU har haft fruktansvärda krig på sina egna territorier i modern tid. Förutsättningarna att komma överens med Ryssland, både i ekonomiska och militära frågor borde vara större än med ett USA som aldrig haft någon fientlig arme på sitt territorium sedan frihetskriget, som bara förlorat krig efter krig och som orsakat och orsakar stort mänskligt elände i andra nationer i de oändliga krigen.
info@opulens.se
