Nytändning för väninnegenren

FILM. Kvinnor i grupp kan utgöra ett hot mot den könsmaktsordning som helst ser dem som behändigt maktlösa solitärer, skriver Karolina Bergström.

I februaripremiären Birds of prey – And the fantabulous emancipation of one Harley Quinn slår sig den fiktiva superskurken Harley Quinn fri från sin misshandelsrelation med Jokern, knyter nya kriminella band med sina medsystrar Black Canary och Huntress och tar upp kampen mot stadens självutnämnde småpåve Black Mask. Filmen, som är en spinoff från 2016 års Suicide squad, är producerad av bland andra huvudrollsinnehavaren Margot Robbie själv och har för ovanlighetens skull både en kvinnlig regissör och en kvinnlig manusförfattare.

Hur hämtar en egentligen krafter till att fortsätta efter att ha brutit sig loss från en destruktiv relation, och hur kan relationer med andra kvinnor stärka en i en sådan situation? I den australiensiska journalisten och författaren Sam George Allens bok Witches: The transformative power of women working together pekar Allen på hur vi redan som unga lär oss att konkurrera med andra kvinnor och hur de rum som kvinnor trots allt lyckas skapa åt sig själva ofta hånas och görs till åtlöje. Detta trots att magiska saker faktiskt händer när kvinnor kommer samman i allt från frispråkiga beauty-communitys till feministisk förlossningsvård och kvinnodominerade rockband.

Kvinnor i grupp kan också utgöra ett hot mot den könsmaktsordning som helst ser dem som behändigt maktlösa solitärer. I den åttiotalsbetonade Netflix-serien Glow, där en arbetslös skådespelerska startar en ny karriär som wrestlare, beordrar regissören Sam i den första episoden seriens kvinnliga wrestlare att skingra sig när de står och fnittrar tillsammans med orden: ”Jag gillar inte när ni står och viskar i en klunga – sprid ut er så att jag kan se er”. Och i sin debutbok Skönhetsmyten från 1991 konstaterar författaren och feministen Naomi Wolf att det är betydligt lättare att kontrollera och sälja saker till isolerade kvinnor, i ett samhälle som lärt kvinnor att misstro varandra och där fabricerad rivalitet kvinnor emellan blivit en hel underhållningsindustri.

För tillsammans kan kvinnor faktiskt, liksom de fiktiva och faktiska matriarkat Sam George Allen beskriver i Witches, försätta mer än berg. I det Oscarsbelönade dramat Purpurfärgen överlever Celie mot alla odds tack vare relationerna med kvinnorna runtomkring henne, och i filmer som Stekta gröna tomater och Thelma och Louise bryter sig de kvinnliga huvudkaraktärerna ut ur destruktiva relationer och in i nya kvinnliga vänskapsbubblor, där brott mot den patriarkala lagstiftningen, liksom i Birds of prey, är det som också möjliggör själva frigörandet. Det är tack vare den rättframma Louise som Thelma törs bryta mot sin kontrollerande makes benhårda regler och gasa iväg mot vidderna, och det är också tack vare den oberoende Idgie som Ruth i Stekta gröna tomater vågar lämna sin misshandlande man för gott.

I en tid när begrepp som intersektionalitet och fillersfeminism trängt ut sjuttiotalets kompromisslösa radikalfeminism är det till sist heller inte konstigt att Harley Quinns väg mot laglöst oberoende går genom (i alla fall om en får tro trailern) färgsprakande cocktailklänningar, gigantiska silverberlocker och det alltid lika signifikant knallröda läppstiftet. Förhoppningsvis blir Margot Robbies uppföljare till småtrista Suicide squad en nytändning inte bara för superskurken Harley själv, utan också för den filmgenre som så gärna skildrat sina hjältinnor som ensliga solitärer istället för delar av sprakande väninnekluster.