PUBLICISTIK. Opulens tar emot pengar från såväl staten som kapitalet men just presstödet är publicistiskt inte intressant för vårt magasin, menar chefredaktör Stefan Bergmark.
Som jag skrev i förra veckan är mediebranschen i förändring. Nya finansieringsvägar blir allt viktigare när läsarna hoppar mellan olika mediesajter och trogna prenumeranter blir allt sällsyntare.
Opulens fyller i nästa månad tre år. Det har varit tre fantastiska men också tuffa år, där vi har prövat oss fram med såväl utgivnings- som finansieringsmodeller. Den publicistiska utgångspunkten, att stärka svensk kulturjournalistik, har dock hela tiden varit densamma vilket också påverkat vilka vägar vi valt att ta.
Under det senaste året har fyra pelare stöttat upp Opulens ekonomiskt. Dels erhåller vi nu tidskriftsstöd från Kulturrådet och har under 2019 sjösatt en premiumtjänst vilken innebär att de läsare som vill ha tillgång till alla artiklar på Opulens får betala 29 kronor i månaden. Sedan har vi ett samarbete med nystartade Ekström & Garay förlag vilka annonserar hos oss men vi har också börjat sälja annonser till andra företag.
Tidskriftsstödet är inte tillräckligt stort för att täcka mer än en liten del av Opulens kostnader och annonsmarknaden jublar inte direkt vid åsynen av ett kulturmagasin. Strax innan jul träffade vi därför tjänstemän på Myndigheten för press, radio och tv och Mediestödsnämnden för att utreda om prenumerationsvägen ändå inte går att utveckla.
Tanken var att premiumtjänsten kanske skulle kunna leda till en presstödsberättigad prenumererad tidning. Utan att gå in på de byråkratiska detaljerna såg vi att Opulens förmodligen redan uppfyller de kvalitativa och kvantitativa kraven för att erhålla presstöd. Kanske skulle det räcka med att samla in de 1 500 prenumeranter som krävs för att en så kallad lågfrekvent dagstidning ska få drygt två miljoner kronor årligen?
Tanken var frestande men hur vi än vände och vred på saken skulle presstödsvägen innebära ett brott mot just den publicistiska utgångspunkten för Opulens, så som vi fastslog den vid starten i februari 2017. Med presstöd skulle nämligen 80 procent av artiklarna på grund av regelverket tvingas vara prenumererat material. Det vill säga tvärtemot dagens förhållande där 80 procent inte ligger bakom betalvägg utan kan läsas av alla som vill. Och menar vi allvar med att stärka svensk kulturjournalistik måste vi nå ut brett och inte ge oss in i kampen om samma prenumeranter, ett smalare skikt av urban kulturintresserad medelklass, som många andra kultur- och samhällstidningar.
När jag var ung student och aktiv i den anarkistiska kulturtidskriften Kaos i Uppsala fick vi såväl tidskriftsstöd som pengar genom annonser. De senare, från exempelvis lokala bokhandlare och pizzerian där vi i redaktionen käkade, fick en del att höja på ögonbrynen men jag menade då, liksom nu, att staten eller kapitalet är strunt samma. Eller kanske snarare lika illa. Men nu ser världen ut som den gör. Så länge vi inte anpassar vårt redaktionella innehåll efter finansiärerna kan vi förhoppningsvis ändå göra relevant journalistik.
Under året som gått har Opulens börjat med så kallad native advertising, det vill säga annonser i form av artiklar. Dessa är både tydligt märkta samt ligger på en gul platta för att inte misstas för redaktionella texter. Den delen av annonsmarknaden har ett visst intresse även för vårt kulturmagasin och det arbetet kommer vi att utveckla. Vidare kommer vårt samarbete med Ekström & Garay att fördjupas och vi hoppas förstås även på mer pengar från statens kulturråd.
Presstöd är däremot inte publicistiskt intressant för oss.
info@opulens.se
