Sverige som universalstat år 2050

VISIONÄRT TÄNKANDE. Visioner om hur Sverige ska se ut år 2050 är viktiga för att förankra processerna med den kommande postindustriella och postnationella samhällsutvecklingen. Frasen “tänk globalt, agera lokalt” är kanske viktigare än någonsin, skriver Vladan Lausevic.

Mycket av dagens oro och pessimism inför framtiden handlar om brister på nya berättelser, visioner och riktningar. Samtidigt som nostalgipolitiska förslag och myter om det förflutna saknar förmågan att leverera lösningar i takt med olika postindustriella processer. Trots rådande problem och utmaningar finns det mycket goda förutsättningar och möjligheter för Sverige att utvecklas till ett mer hållbart och harmoniskt samhälle att leva i.

Enligt historikern Lars Trädgårdh borde Sveriges framtida utveckling handla om att bevara både nationalstaten och högskattevälfärdsstaten. Trädgårdh, som är känd för att diskutera institutioner och social organisering, har tagit upp sådana budskap i sina artiklar i Göteborgs-Posten och nu senast i december i Kvartal. En central del av den röda tråden i Trädgårdhs argumentation skulle kunna beskrivas som ”post-liberal”; en önskad framtida utveckling där ”(ny)liberalismens fel” ska åtgärdas med främjande av TAN-samhällsutveckling.

Fallet är dock att Trädgårdhs farhågor om framtiden till en stor del bygger på dåligt underlag och missuppfattningar. Dessutom tillkommer det populistiska myter i stil med eliten vs folket, en romantiserande syn på det förflutna och en oförståelse för den övergångsperioden som mänskligheten, och i synnerhet Europa, befinner sig: Nämligen övergången och omställningen från ett fossilbaserat och industrisamhälle till ett klimatneutralt och postindustriellt samhälle.

Till att börja med saknas tillräckliga grunder för påståendet att den sociala tilliten i samhället skulle vara radikalt sämre idag bara för att värnplikten avskaffades, Posten privatiserades och för att public service fick en lägre budget. Eller ens att tilliten skulle vara sämre på grund av den stora flyktingmottagningen under 2015-16. Trots en allt mer polariserande samhällsdebatt är fallet sådant att den sociala tilliten mellan människor, samt mellan människor och institutioner i Sverige, fortsatt anses vara bland de högsta i världen.

Dessutom är aspekter som sammanhållning och tillit i sig svåra att mäta. Eftersom detta baseras på människors känslor och uppfattningar något som ofta inte stämmer överens med den sociala verkligheten i sin helhet. Exempelvis, den som av sociala eller/och biologiska skäl har pessimistisk och negativ syn på vardagslivet och samhällsutvecklingen kommer också att känna att sammanhållningen och tilliten är sämre. Det visar inte minst undersökningar om Sverigedemokraternas väljare där pessimism och auktoritära värderingar går hand i hand.

Trädgårdhs ambitioner att dagens välfärdsstat ska bevaras, eller till och med vidareutvecklas, stämmer också dåligt med rådande prognoser. Sveriges välfärd är beroende av den Europeiska unionens ekonomiska utveckling och av globala ekonomiska flöden. Välfärdsstatens utmaningar finns också i den demografiska och finansiella utvecklingen där allt färre kommer att behöva försörja allt fler framöver.

Därför måste fler GAL- och frihetliga aktörer anstränga sig för att se till att Sverige 2050 utvecklats till ett mer decentraliserat, informationsbaserat och postindustriellt samhälle jämfört med idag.

Enligt regeringens Långtidsprognos från 2015 är fallet att dagens offentliga välfärdssystem kommer att behöva förändras och prioriteras oavsett skatte- och invandringsnivåer. Utöver det finns det, som den liberala Opulensskribenten Mattias Svensson menar i sin bok Den stora statens återkomst, orimliga förväntningar och kalkyler när man tittar på invånarnas förväntningar, politikernas välfärdslöften och existerande resurser. Dagens välfärdsstat är således ohållbar på sikt och måste förr eller senare reformeras.

En annan av Trädgårdhs främsta punkter för kritik är att postnationella (ny)liberaler och vänsterorienterade har övergivit tanken om nationalstaten och den offentliga välfärden till förmån för friare invandring och liberaliseringar. Därför är Trädgårdhs texter präglade av budskapet att realism går före idealism, svenskhet går före mångkultur och medborgerliga rättigheter går före mänskliga rättigheter. Argumentationen leder till falska dikotomier och att mer primitiva idéer, istället för mer komplexa och världsmedvetna systemtankegångar, främjas i debatten.

I grunden är Trädgårdhs analys korrekt eftersom att GAL-aktörers kritik av staten, i relation till mänsklig rörlighet och humanitär migration, har fokuserat på att kritisera istället för att erbjuda alternativ när det gäller social och institutionell utveckling. För även i framtiden kommer det att finnas någon form av stat i Sverige. Frågan är hur den kommer att se ut och vilken karaktär den får när det kommer till mandat, resurser och institutioner.

Därför måste fler GAL- och frihetliga aktörer anstränga sig för att se till att Sverige 2050 utvecklats till ett mer decentraliserat, informationsbaserat och postindustriellt samhälle. Det innebär även institutionella förändringar med fokus på en mer basal offentlig välfärd och att staten har en mer transnationell, federalistisk och universalistisk karaktär. Bland annat eftersom statens, regionernas och kommunernas roller kommer att vara viktigare rörande hanteringen av globala problem och utmaningar som påverkar mänsklig säkerhet och rättigheter i frågor som vård, klimat och migration.

Hur Sverige hanterar klimatomställningen och den uppkommande globaliseringen 4.0 (det vill säga omställande processer på grund av robotisering, digitalisering och decentralisering) är en avgörande faktor för hur framtiden kommer att te sig . Att hantera sådana processer kräver enligt historikern Yuval Noah Harari att mänskligheten eftersträvar reformer som basinkomst och att siktet är inställt på mer globalt samarbete. Eftersom ingen nation har suveränitet i de effekter som skulle kunna orsakas av klimatförändringar, artificiell intelligens och krig om resurser.

Det finns alltså flera anledningar till varför GAL- och frihetliga aktörer måste utveckla bättre och mer meningsfulla berättelser om hur Sverige borde se ut 2050. Exempelvis enligt följande:

• Skattesystemet kan reformeras genom fokus på låg plattskatt och grön skatteväxling så att inkomstskatterna reduceras, miljö och konsumtionsskatter blir viktigare och olika skatter som landvärdesskatt kan decentraliseras till kommunerna.
• Genom basinkomst, eller åtminstone kontaktutdelning till arbetslösa och fattigare invånare, kan en smalare välfärdsstat vara mindre paternalistisk och kontrollerande samt mer effektiv och ödmjuk gentemot individen.
• Mer av offentlig välfärd kan både privatiseras och decentraliseras så att suveräniteten ligger hos privatpersoner och kommuner som också kan konkurrera bättre om olika välfärdstjänster.
• I sin tur borde även kommuner och individer ha mer suveränitet rörande humanitär migration och integration vilket också kräver federalisering och decentralisering av beslutsfattningen samt styrningen i Europa.

Framtidens utveckling handlar inte om realism vs idealism eller vänster vs höger. I stället handlar det om behovet för fler kan komma överens om viktiga kompromisser som också kräver världsmedvetenhet för att kunna hantera olika omställande processer som inte bryr sig om nationella gränser. Visioner om hur Sverige ska se ut 2050 är därför viktiga för att förankra processerna med den kommande postindustriella och postnationella samhällsutvecklingen. Frasen “tänk globalt, agera lokalt” är kanske viktigare än någonsin.