TAR STRID. Nazister kan verkligen inte få vinna på walk over. De ska straffas enligt Svea Rikes Lag. Just därför är det så viktigt att Helle Klein, Maria Ripenberg och Anne Ramberg nu tar striden i rätten, skriver Sofia Nerbrand.
En nazist står inför rätta för att ha hotat och trakasserat tre kvinnliga opinionsbildare. Rättegången inleddes på måndagen, men mannen dök inte upp i rättssalen. Förmodligen tyckte de målsägande – Maria Ripenberg, Helle Klein och Anne Ramberg – att det var skönt att inte behöva träffa honom ansikte mot ansikte. Mannen är medlem i Nordiska motståndsrörelsen, som har ett stort våldskapital. Många i organisationen är dömda för misshandel och vapenbrott. Det är alltså inga duvungar vi talar om.
Mannen står anklagad för att bland annat ha skickat hundratals hotfulla SMS till de tre kvinnorna. So what, kanske någon tänker. Det är ju bara bokstäver och de tre kvinnorna använder ju själva ord som verktyg och de har valt att bli offentliga personer. Har man väl gett sig in i leken får man leken tåla, kan man resonera. Men ack så naivt, fel och farligt ett sådant resonemang är.
Personer som är övertygade nazister anser att de har rätt att ta till våld mot dem som de anser är landsförrädare. Hoten ska alltså tas på allvar. Dessutom är de som får ta emot hoten människor, det vill säga det är närapå omöjligt att inte alls bry sig om dem.
Man blir avtrubbad med tiden, men alls inte oberörd. Det är klart att man ibland funderar på om det är värt det. Men man vill inte bli besegrad, eller sluta argumentera för det man anser vara viktigt.
Man blir rädd för att ta upp sin telefon – för vad kan det finnas för obehagligt meddelande i den? Man kanske avstår från att skriva en krönika om migration i lördagstidningen, för man vill inte ha helgen förstörd. Eller så kanske man slutar att delta i den offentliga debatten över huvud taget.
Då har de som hatar och hotar tystat meningsmotståndare och demokratin har tagit skada. Detta är inte ett scenario, detta är verkligheten.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Jag har verkat som skribent i två decennier och kan av egen erfarenhet vittna om att tonläget har blivit betydligt grövre under de senaste åren. Meningsmotståndare drar sig inte längre för att skriva under sina okvädningsord med eget namn – eller att skicka dem med sin arbetsgivares epost. Särskilt vi kvinnor får grova hot med sexuella anspelningar, dels mot oss själva, dels mot våra barn.
Man blir avtrubbad med tiden, men alls inte oberörd. Det är klart att man ibland funderar på om det är värt det. Men man vill inte bli besegrad, eller sluta argumentera för det man anser vara viktigt. Samtidigt skäms många kollegor för att berätta om sina rädslor och tvivel. Om sin självcensur.
Jag skrev om min egen politiska depression i Opulens i höstas och fick mycket respons, inte minst från andra i samma bransch som instämde i mycket ”oss emellan”. Det är inte ämnat som kritik att påpeka att inte alla vill tala om detta publikt. Ämnet är känsligt. Ingen vill visa sin sårbarhet – det kan dessutom leda till ännu mer påhopp på den som redan ligger ner.
Just därför är det så viktigt att Helle Klein, Maria Ripenberg och Anne Ramberg nu tar striden i rätten. Att de utnyttjar demokratins institutioner för att försvara sig själva – och indirekt sina kollegor. Heja, heja!
Nazister kan verkligen inte få vinna på walk over. De ska straffas enligt Svea Rikes Lag.
sofia.nerbrand@opulens.se
