PROSA. I Årsboken av Sven Olov Karlsson bjuds det på bilder från stora städer, men framför allt finns det bilder från landsbygden. Om snålheten mot de små samhällena och nedsläckningen av hela byar, som knappt existerar längre. I dessa stycken är Sven Olov Karlsson som allra bäst, skriver Bo Bjelvehammar.
Årsboken av Sven Olov Karlsson
Natur & Kultur
Årsboken av Sven Olov Karlsson består av ett antal noveller, tolv livsberättelser från Sverige idag och några år bakåt i tiden. Varje berättare tilldelas en månad, det är tolv skärvor, brottstycken. Det rör sig om Sverigebilder som tydligt talar om en nedmontering av det starka samhället.
Bokens omslag pryds av en sann kulturbärare. Den klassiska almanackan med den rödgröna lingonkransen. Tecknad av hälsingemålaren Werner Sundblad, som i sitt umgänge hade både John Bauer och Ivar Arosenius. Just det här exemplaret har spillmärken från kaffekoppen och är rejält tummat. Almanackan var ingen bagatell i bondesamhället. Här noterades ivrigt väder, vind, temperatur och tider för sådd och skörd. Men även tidsmärken som det första trumpetandet från tranor, liksom starparets landning i mars i kastanjeträdet. Almanackan var just en årsbok. En agenda med beredskapsord om det som hände och skulle hända. Det funderades och jämfördes.
Det finns i Årsboken ett mörkt medley över de senaste årens händelser och skeenden. Det rör sig om terrordådet på Drottninggatan, de växande vårdköerna, det eviga regnandet, den eländiga och svåra torkan som hotar djurs överlevnad och människors möjligheter att stanna kvar vid sin jord. I allt detta finns dessa vardagens hjältar, som står kvar i sönderfallets öga och vägrar vänja sig vid det.
De arbetar i motvind, de står emot och livet skaver. De står emot övermakt, byråkrati och missunnsamhet. De gör motstånd, de vägrar att vika ner sig för dumheter och översitteri. Inte sällan handlar det om starka kvinnor, vilka arbetar med helt olika saker, som barnskötare eller kobonde.
Sven Olov Karlssons noveller är i stora stycken politiska. De pekar på ökade klyftor och motsättningar i samhället och så blottläggs den stora ravinen i Sverige – de stora skillnaderna mellan stad och landsbygd. Alla talar om åtgärder och krafttag mot detta, ingen gör något väsentligt. Det rör sig från de styrandes sida om retorik utan innehåll.
I Årsboken bjuds det på bilder från stora städer, men framför allt finns det bilder från landsbygden. Om snålheten mot de små samhällena och nedsläckningen av hela byar, som knappt existerar längre. I dessa stycken är Sven Olov Karlsson som allra bäst, där har språket en naturlig och självklar närvaro, samtidigt som han flitigt odlar novellens dramaturgi, tät och nära.