Orden och stormen

NOVELLVINNARE. Förstapristagaren i Opulens novelltävling Vinterresa är Roland Andréassons melankoliska men samtidigt humoristiska Orden och stormen. En tunnhårig poet strävar framåt på cykel genom den avfolkade landsbygden. Här vill han bosätta sig för att skriva. “Han trodde inte mycket på sig själv, och folk trodde inte mycket på honom. Men en sak trodde han på: ordens förmåga att förändra.” Berättelsen besitter ett djup och är uppbyggd med flera lager av innebörder. Den kan läsas både som en skarp civilisationskritisk text och som en personlig reflektion om skrivandet i sig – finns det någon mening med orden när allt redan är sagt? Grattis Roland!

Orden och stormen

En gång hade det varit en levande by, som bullrat och bågnat av människor. Här hade de ärjat sina åkrar och bärgat sina fattiga skördar. Kanske hade de någon gång längtat bort, när de såg de låga horisontmolnen färgsättas av den avlägsna stadens ljus. Men det invanda band dem med trygghetens trådar. Det var bäst att stanna hemmavid.

Byn åldrades, inte bara människorna utan också de hukande husen. Ingen flyttade in. Inga barn föddes. Inga ljusa röster klingade kring de steniga backarna. Inga drömmarnas barkbåtar sjösattes i bäcken, som slingrande försvann ut mot det okända.

Nu fanns bara tre hus kvar. Ett var ombyggt, överrenoverat till oigenkännlighet. En hiskelig veranda bredde ut sig över det gamla gårdstunet. Där skulle man sitta och grogga, var det tänkt. Strålvärme installerades, specialformgivna möbler inköptes och utplacerades. Allt var noga planerat.

En faktor hade man dock inte räknat med: myggen!

Nu var huset i det närmaste övergivet. Det hade gått i så många affärer, att ingen längre tycktes veta vem som var ägare.

Ett annat hus köptes av en gammal lärarinna, som i början utvecklade en febril aktivitet med blomrabatter och bärbuskar. Men snart tröttnade hon på att bära vatten och sitta på utedass. Sly och snår återtog trädgården. Skorstenen vittrade. Rödfärgen flagnade från den gistna brädklädseln. Ena brostenen hade ramlat ner.

Det tredje huset i byn var i hygglig kondition, även om också det började se rätt malätet ut.
Där hade mannen med det tunna håret och den framåtlutande gången hyrt in sig. Han kallade sig författare. Här skulle han skriva, inte något omfångsrikt men något djupt känt, inifrån kommande. En diktsamling hade han tänkt sig, en bok med ett ödmjukt och nära tilltal.
Han ville så starkt men förmådde så litet. Han trodde inte mycket på sig själv, och folk trodde inte mycket på honom. Men en sak trodde han på: ordens förmåga att förändra. De skulle bära rakt in i människors hjärtan, skänka storhet och svirrande värme.

Så ville han skriva, och skriva skulle han här ute i storskogen. Kanske skulle en liten vinterresa sätta sprätt på inspirationen.

– Javisst får du låna plejset, sade ägaren, som drev någon sorts rörelse i lurendrejarbranschen. Själv åker jag aldrig ditupp. Nyckeln hänger på en krok till vänster om farstudörren. Där hittar alla tjyvjävlar den. Men vafan, där finns ju ingenting att stjäla, så det är bättre att de kan låsa upp, än att de pangar en fönsterruta. Skithuset ligger en bit ner i backen. Ta med toapapper. Elda försiktigt i kaminen till att börja med, så att skorstenen hinner bli varm. Annars ryker det in alldeles förbannat. Det finns gott om ved, torr och fin. Värme måste du ha där ute i bushen. Det har ju vintrat till sig ordentligt. En gammal radio står i sängkammaren, så att du kan hålla dig underrättad om vad som sker. Alldeles isolerad får du inte vara. Då kan du bli tokig. Man vet ju hur det är med poeter.

– Just det, erinrade han sig plötsligt, det är en batteriradio. De finns ingen elström i kåken. Men du skall väl ändå ha med batterier till datorn.

– Jag hade nog tänkt att skriva för hand, sade skalden stilla. Då kommer orden på rätt plats, de blir riktigare och rundare. Texterna rinner direkt ut genom handen och hamnar utan omvägar på pappret. Tankarna bevarar bättre sin kraft på det sättet.

– Ja, du är en riktig tokfan. Du har läst för mycket böcker. De enda ord jag bryr mig om står på orderblocket. Och plånboken är min bästa bok. Kör försiktigt! Det är lätt att stöta på sten och skada underredet. Ställ bilen nere vid landsvägen.

– Jag skall cykla, sade poeten och strök upp håret bakom öronen.
Husägaren vräkte sig bakåt i stolen och gav upp ett guldkantat gapflabb, som skvallrade om höga tandläkarräkningar.

– Dig skulle man stoppa upp, linda med gasbinda och ha som mumie på museum. Stick nu – och ha så trevligt. Jag måste tjäna pengar, så att jag har råd att hålla fattiga författare med bostad.

Poeten reste sig men stannade till i dörren.

– Jag är inte säker på att jag hittar riktigt rätt. Min karta är gammal.

– Jojo, världen är vid. Men ta sikte på storgranen, så far du inte vilse. Det är ett riktmärke som syns över backarna. Den växer bara några meter från stugan.
Poeten krängde på sig sin luggslitna överrock, tackade och traskade nedför trappan.

Cykelturen gick rätt bra, även om kedjan var osmord och ena pedalen fastrostad. Backarna var sega. Det bar uppåt nästan hela tiden. I de kraftigaste motluten fick poeten kliva av och gå. Skjortan blev blöt av svett, och snart kändes en obehaglig kylrand längs ryggen.
Efter ett par timmar såg han jättegranen. Den stack upp som en fyr ur det väldiga barrskogshavet.

Med den som riktmärke fann han stugan.

Nyckeln hängde på angiven plats, men dörren kärvade. Till sist lyckades poeten pressa upp en så stor springa, att han kunde klämma in sin magra lekamen. Efter mycken möda fick han fyr i kaminen. Han gick ut på gårdsplanen och såg, hur det bolmade vitt ur skorstenen. Rökslingorna gled in i storgranen och snodde sig kring de rimfrostglittrande grenarna. Det såg ut som änglahår i barndomens julträd.

Särskilt mycket mat hade han inte släpat med sig. Innan han kom igång med skrivandet, gällde det att proviantera. Det skulle finnas en liten lanthandel i den närmast liggande byn, det hade husägaren upplyst honom om.

Luften hade gått ur bakdäcket på cykeln. Poeten suckade, hängde på sig sin stora, slankiga ryggsäck och började gå.

Han hittade byn, och han hittade affären. Den var förvånansvärt välsorterad.
Handlaren var en man med tunga skuldror och stora händer. Han expedierade över disk, vägde omständligt upp varor i lösvikt och skrev ner varje pris på brunt omslagspapper. Sedan räknade han samman slutsumman, snabbt och tveklöst.

Du får litet rabatt, sade han. Jag skall snart slå igen. Efter jul kan kärringarna handla var de vill. Det gör de förresten redan. Flänger in till stan och fyller bilen med billigt skit. Sen kommer de hit och köper jäst.

Poeten stod kvar länge och bläddrade i en gammal veckotidning. Handlaren pysslade med sitt, sopade golvet och ordnade i hyllorna. Det växte fram en tystnadens innerlighet mellan de båda männen.

Här kunde egentligen allting vara slut, tänkte poeten.

Handlaren låste ytterdörren och bad honom följa med in i lägenheten bakom butiken.

– Vi kan sitta tillsammans en stund. Jag är ensam, sedan frugan dog. Det blir dåligt med matlagningen. Men jag gör gott kaffe, riktigt kokkaffe. Inget blask. Egen blandning.
Känslan av att ha hunnit målet, att allting var färdigt, fanns kvar hos den stackars poeten. Han satt hos den stillsamme lanthandlaren, ända tills han hörde vinden vina utanför.

– Det är kanske bäst att du knallar iväg. Väderleksrapporterna har varnat för storm.

Det hade verkligen friskat i. Den med varor tungt lastade poeten knegade fram genom byn. När raden av gårdar slutade, kändes blåsten ordentligt. Ibland for han ner i vägdiket och var nära att falla omkull. Det blev en smula lugnare, då han kom in i skogen. Nog skulle han hitta hem. Han hade ficklampa med sig.

Plötsligt brakade det till framför honom. En stormfälld tall spärrade vägen. Med stor möda lyckades han kravla sig över den. Längre fram föll fler träd. Ibland tycktes vinden dra andan, men ur denna sekundkorta stillhet växte nya avgrundstjut.

Det här går inte, tänkte poeten. Jag måste leta mig tillbaka till byn. Kanske kan jag övernatta hos handlaren.

Alternativet var borta, i samma stund som tanken var tänkt. Stormen gick fram som en slåttermaskin. Träd spärrade vägen framför och bakom honom. Han var stängd i en fälla. Ficklampans ljuskägla fångade in ett virrvarr av stammar och stora grenar. Han befann sig mitt inne i ett grönt, snöpudrat inferno.

Poeten letade sig ut vid sidan av stigen, halkade på kvistar, rev sig illa på händerna och i ansiktet. Flermeterhöga rotvältor reste sig överallt som raggiga urtidsdjur, hukande och hotande.
Efter en timme, som tycktes honom som en evighetslång ångestvandring, nådde han en liten inäga. Han kunde inte gå upprätt. Krypande som en snigel med ränseln på ryggen nådde han fram till en stengärdsgård. Mödosamt reste han sig och såg den svajande jättegranen avteckna sig mot stjärnor och skyad måne. Med dess hjälp kunde han orientera sig. Han var snart framme!

Stormen hade klarat det han inte förmått. Stugdörren stod vidöppen. Det var kallt i huset. Han krängde av sig ryggsäcken och fick fyr i kaminen.

Länge satt han som förlamad men reste sig till sist och gick ut. Det hade ljusnat, men blåsten hade inte avtagit. Han fick hålla sig i dörrposten för att inte slås omkull.
Det rådde full orkan. Runtom huset låg stora vindfällen. Till och med jättegranen svajade betänkligt. Den var illa utsatt. Det knakade i rotsystemet. Blåste den omkull, skulle den falla på huset, rakt över sängkammaren.

Han kände sig plötsligt färdig med livet. Hos handlaren hade han hittat den ordlösa gemenskapen. Där hade tystnaden skänkt honom klarhet, en insikt som förstärkts därute i de rasande vindbyarna.

De viktiga texter, som bar och byggde broar, var redan skrivna. Visst kunde han skapa en dikt om stormen, spegla sin skakande skräck, men det skulle framstå som en blek avklang av någonting mycket större. Hans meningar skulle bara bli upprepningar och omformuleringar. Inga nya tankar, inga förbättringar – endast variationer.

Hans ord behövdes inte. Det kändes bittert och slutgiltigt men på något sätt skönt. Han behövde inte leta längre, inte sträva och bemöda sig. Allt var redan sagt.
Därute vrålade sekundmetrarna fram över skogarna.

Han gick in och satte sig på sängen.

På väggen framför sig såg han skuggorna från storgranens grenverk dansa i det glåmiga gryningsljuset.

Resan var slut. Nu var det bara att vänta.