NOBELPRISET. “Handke återger världen något av den förtrollning som den har för barnet”, skriver Simon O. Pettersson. Inför kvällens utdelningar och efterföljande bankett skriver vi om de två författargärningar som förärat Olga Tokarczuk och Peter Handke 2018 respektive 2019 års nobelpris i litteratur. Nedan följer texten om den senare och klicka här för att läsa om den förra.
Peter Handkes nobelpris har ur en synpunkt fått berättigad uppmärksamhet. Hans politiska åsikter har nagelfarits ända ned till minsta intervjusvar i de mest obskyra av publikationer. Den som under lång tid följt och läst Handke ställer sig dock frågande till allt detta. Behållningen med Handke har för mig personligen ofta varit den rakt motsatta, att han är en författare som ställer sig utanför den politiska striden, en författare som söker en mer ursprunglig betraktelse av världen och därigenom presenterar en djupgående kritik av vårt sätt att uppfatta och förstå världen.
Det var också som en för tiden ovanligt opolitisk författare som Handke först framträdde – och blev kontroversiell. Hans debutroman från 1966, Die Hornissen, (Bålgetingarna, ej översatt till svenska), utmärkte sig genom en originell och distanserad skildring av författarens egna barndomsupplevelser från en by i österrikiska delstaten Kärnten. I centrum stod inte berättandet utan en reflektion kring, ofta helt vardagliga, upplevelser. Det kunde erinra litet om Marcel Proust, där minnet av en doft, en smak, ett markerat intryck broderades ut på åtskilliga sidor. Samtidigt förmedlades på många sätt en mycket djupare existentiell reflektion än i Prousts salongsskildringar.
Detta kunde vara nog så utmanande i en tid då krav ställdes på en engagerad litteratur och författare inte ansågs böra dväljas i elfenbenstorn. Handke visste också att maximalt utnyttja uppmärksamheten som en strid med litteraturetablissemanget kunde få. Under ett besök vid den dåförtiden mycket inflytelserika litterära grupperingen Gruppe 47 anklagade han den dåtida tyska litteraturen för att enbart fokusera på den rena beskrivningen och över huvud taget inte sträva efter någon fördjupning eller reflektion. Denna avhyvling av praktiskt taget hela den samtida tyskspråkiga litteraturen väckte en enorm uppståndelse på sin tid och gjorde Handke till en litterär kändis.
Om han inte strävade efter en socialrealistisk skildring av samhället och tillvaron, vad vill han då i stället uppnå? Redan i den nämnda debutromanen kan man se vissa ansatser, som efter hand kom att fördjupas och förtydligas. Detta särskilt som han efter hand kom att utveckla bara dessa och överge det experimenterade med formen som kännetecknar hans tidiga romaner.
Han återger världen något av den förtrollning som den har för barnet, men som den också hade innan den vetenskapliga rationalismen begränsande det mänskliga medvetandets synfält. Han visar att medvetandets ursprungliga upplevelse av världen är mycket rikare och verkligare än varje faktasammanställning.
En emblematisk bok, som på många sätt kom att sammanfatta hans litterära program, är Langsame Heimkehr (Långsam hemkomst) som kom ut 1979. Romanen beskriver en geolog, Sorger, som befinner sig i exil i Nordamerika. Sorger, en europé i periferin, rot- och identitetslös. Han påbörjar en resa över den amerikanska kontinenten som till slut skall leda honom tillbaka till Europa. Under resan upptäcker han sig själv, utforskar sitt medvetande och hittar långsamt tillbaka till sin identitet.
Romanen kan läsas som en kritik av den scientistiska och materialistiska uppfattningen av världen. I början är Sorger fångad i namnvärlden, han är alienerad inför tillvaron och registrerar den enbart med vetenskapliga begrepp. Efter hand fördjupas hans förståelse av tillvaron och han förstår att uppfatta hela vidden av till exempel ett landskap.
I stort sett hela Handkes författarskap kan läsas så – som en kritik av den materialistiska reduktionismen. Han återger världen något av den förtrollning som den har för barnet, men som den också hade innan den vetenskapliga rationalismen begränsande det mänskliga medvetandets synfält. Han visar att medvetandets ursprungliga upplevelse av världen är mycket rikare och verkligare än varje faktasammanställning.
Hur ställer sig Handke till religionen som med detta synsätt borde ligga nära till hands? Gripande beskrivningar av Gudstjänster, fokuserande särskilt på liturgin, finns ofta beskrivna i hans böcker. Han har en god förtrogenhet med den kristna traditionen, särskilt den katolska, sedan han som barn gått i ett internat som var förlagt i ett prästseminarium. Han har i intervjuer dock inte velat försvära sig åt några kristna dogmer utan givit det paradoxala svaret ”jag tror på Gudstjänsten”. Kanske är det så långt man kommer med att beskriva Handkes religiösa uppfattning: som en konkret tro, centrerad kring de kristna ritualerna, men utan en djupare relation till de kristna dogmerna.
De politisk-polemiska inslagen i Handkes böcker är mycket få och den som bildar sig en uppfattning av Handkes författarskap utifrån de nuvarande diskussionerna i pressen riskerar att få helt fel uppfattning. Handkes litterära produktion erbjuder en stor existentiell upplevelse som inte bör reduceras till politik.
info@opulens.se
