NOVELL. Två gånger har Hanna-Linnea Rengfors varit pristagare när Opulens anordnat novelltävling. Den här texten är en del av en kommande novellsamling. Det lätt distanserade stilgreppet förlänar en intressant laddning till novellen.
Novellen Advent är del av en novellsamling med arbetsnamnet Lose your lover. Ur samma projekt har Opulens tidigare publicerat novellen ”Planen”.
Advent
Man klarar sig själv i sitt eget hem en fredagsmorgon i december. Man är vuxen. Tar sitt ansvar. Lämnar tvillingarna på morgonfritids med övernattningsväskorna. Kommer ihåg tomma mjölkkartonger till pysselstunden och klyftade apelsiner till fruktstunden. Skriver till barnens farmor på vägen hem, kontrollerar, påminner. Farmodern svarar direkt, med versaler, men helt utan kritisk ton, att barnen återlämnas söndag kväll. Det är trots allt hennes sons helg. Varför skulle hon vara kritisk i tonen.
Man kanske är lite överkänslig. Tolkar in saker som inte finns.
Hemma märker man att adventsstjärnan inte är uppe. Grannarna måste undra. Tvillingarna har fyllt fönsterbrädorna med änglar av toarullar och stenhårda lussekatter som måste vara av trolldeg. De har ställt fyra värmeljus på rad i köksfönstret. Man ska skärpa sig. Vara mer närvarande. Man ska bara få den här helgen på sig, få det här gjort. Innan söndag ska man hänga upp stjärnan. Baka, kanske.
Ja. Man är en vuxen kvinna med ett eget hem och man tar ansvar för sina misstag. Man ska snart ta sitt ansvar. Snart ta tabletterna. Har bara väntat till fredagen av rent praktiska skäl, för tvillingarnas skull, för jobbets skull. Man var tvungen att låta det dröja sig kvar lite, lite till.
Man sjukanmäler sig. Hör att chefen inte tror på halsflussen, men han kan bara humma och klicka bort en dagslön man verkligen hade behövt den här månaden. Man får klara sig på det man har. Skicka önskelistorna till farmodern. Hålla ner. Hålla tillbaka.
Man plockar upp i hallen, tar smutstvätt till tvättmaskinen i badrummet, börjar sortera tvätt, lämnar tvätten, börjar torka handfatet med en bit toalettpapper. Lysröret flimrar. Ett väntrumsljus. Man var tjugo år äldre än tonåringen som stirrade in i akvariet. Fiskarnas skuggor över det unga ansiktet, lösögonfransarna, acnekinderna. Hon grät. Man borde låtit henne gå före, ändå.
Man tänkte att det sista som varit i ens underliv innan den där iskalla ultraljudsstaven var hans fingrar, hur han lyckades få in dem där under frukostbordet på hotellet utan att det brittiska äldre paret vid bordet bredvid märkte.
“Ett Pearl Index på noll komma sju är inte noll, inte ens vid din ålder.”
Barnmorskan hade herpes som blommade över hela munnen. Man tittade på det. Inte på det som blinkade bakom henne. Man måste hålla ner det som fyller magen och bröstkorgen med ljus och kolsyra. Hålla ner. Hålla tillbaka. Tackade för receptet och instruktionerna, lyssnade nästan klart, föll nästan i trapporna, hann nästan i tid till morgonmötet.
Instruktionerna: Sällskap. Bindor. Vätskeintag. 112 om något av följande inträffar:
Man har fött tvillingar, hur svårt kan det vara. Man kan inte låta bli att tänka att man har klarat sig länge, att man har fött tvillingar, att man tagit hand om två kolikbarn i stort sett själv. Att man skulle klara av det igen. Själv.
Man väntar lite, lite till med tabletterna. Bara hinna städa undan frukostdisken, leta upp den plastade frottén som skyddade tvillingarnas madrass innan de blev nattorra, lägga den i soffan. Tänker sig att det är där man ska ligga. Låta någon serie rulla på datorskärmen. Att det ändå är skönt att kunna göra det hemma. Odramatiskt, sa barnmorskan.
Man har inte hämtat ut de smärtstillande. Stod där på apoteket bland julsenap och saffran och hudkrämer i presentförpackning med guldsnören och lät könumret ticka förbi. Utan att veta varför. Man bara vet att man måste få känna det. Man vill ta sitt ansvar och man vill känna hur det ansvaret känns i kroppen. Man vill förstå i kroppen att det verkligen, verkligen är över.
Man öppnar det sista meddelandet igen. Stoppordet. Man är en jävla idiot. Tyckte man var smart som sa: “Vi kan ha ett stoppord. Då förstår jag varför du försvinner. Då försöker jag inte kontakta dig.”
Man fick meddelandet med stoppordet och ja, man förstod. Man ville genast gå in och ta bort honom från flöden och kommunikationsvägar. Det var för sent. Det var redan gjort.
Man hade kanske velat få göra något. Få säga något. Få reagera.
Man motstår impulsen att ringa Anders på IT och be honom ta bort presentationsbilden från personalsidan. Den enda bild som kommer upp vid en sökning. Man kan se det framför sig, hur hon klickar på bilden. Hennes rödgråtna ögon. Om hon tar det personligt. Om det hade varit lättare för henne om man varit vacker, eller lyckad, eller ung, vad som helst förutom det man är.
Hon har så klart redan sett bilden. Kanske andra bilder också. Om hon läst i konversationen, om det var så hon fick veta. Om han slarvat. Man måste blunda och ta stöd mot diskbänken när man tänker på det, vad hon sett, bilden på ens sönder-ammade hängbröst, vad fan trodde man, att man kunde förändras av hans blick, att man kunde bete sig hur som helst, man förlorade någon slags kompass. Det måste verka fullkomligt obegripligt.
Har man ingen skam i kroppen.
Man har fortfarande inte tagit tabletterna.
Det hjälper inte att läsa stoppordet. Det hjälper inte att tänka på bilderna. Det hjälper inte att tänka på henne, att gå in på hennes profil och se de fyra storögda barnen med samma krusiga röda hår, hennes avbilder, att tänka på dem, den näst yngsta i en rosa barnrullstol, det går inte att jämföra situationer, man förstår det, att det skulle vara omöjligt att klara det där själv. Man kan inte kräva det av någon.
Det hjälper ändå inte.
Den första instruktionen: sällskap. Man ringer Eileen. Hon har något hårt i rösten.
”Säg”, säger hon. ”Berätta.”
Och man berättar att man har träffat någon. Att han är gift. Hör Eileen andas ut och sedan skratta.
”Tack gode gud. Var helt säker på att du var döende.”
”Vad menar du.”
”Hur du har varit den sista tiden. Precis som min syster, när hon hade fått beskedet. Som om hon redan var på väg bort, förstår du?”
Man borde stänga ner datorn, borde inte tjuvtitta in i deras liv, en bild från flera år tillbaka, en improviserad picknick, två av barnen sitter på hans jacka och har händerna fulla med hallon, han har en pappersnäsduk i handen, står halvböjd som om han precis ska till att torka det närmaste barnet om munnen.
”Och så var du bara kär. Lollo, älskling, äntligen. Jag är så glad för din skull.”
”Men du hörde det andra.”
”Värre saker har väl hänt. Fan. Jag måste gå av tåget.”
”Var är du?”
”Borås. Bouppteckningen. Det är overkligt.”
”Krama din mamma från mig.”
”Lollo. Är du okej?”
”Jag ville bara berätta för någon.”
”Tack”, säger Eileen. ”Jag har varit lite orolig. Men du.”
”Ja.”
”Älskar du honom?”
Någonting med hans blick när handen tog sig in, under kjolen, under bordet, man tänkte, att det var en hunger i den där blicken, att han inte fick nog av en, och nu, kanske ser man det annorlunda, att det var något annat, en desperation.
”Ja.”
”Då agerar du utifrån det”, säger Eileen. ”Ta ansvar för dina egna känslor och handlingar. Och så låter du andra ta ansvar för sina, okej?”
Man lägger på. Man tar tabletterna. Två oralt, en vaginalt, en analt, i den ordningen och sedan tvätta händerna, och sedan i köket tvätta händerna igen, diskmedel och scotch-brite, den sidan som inte får användas på metall eller glas, inga sköra material.
Eileen skickar ett meddelande: Tillbaka söndag morgon, jag kommer till dig direkt från stationen. Du får bjuda på frukost och detaljer!
Ett blinkande hjärta.
Man räknar med att det är över då. Att man hunnit städa och tvätta efter sig.
Ja, man älskar honom och man agerar utifrån det. Man har varit med förr. Inte precis om det här, men man har varit med. Har förlorat förr. Man kan ta det. Har sitt hem för sig själv och en hel helg framför sig. Man kan krypa ihop på soffan och blöda det ur sig. Läsa stoppordet en gång till och se något nytt i det. En omsorg. En respekt för överenskommelsen. Man vill vara lika respektfull tillbaka.
Man ligger i soffan och ser grannhuset genom balkongdörren. En stjärna eller ljusstake i varje fönster. Man tar inget smärtstillande och man känner allt. När det vrider sig inuti. När det sliter och drar i hinnor och vävnad. Känner när det lossnar. När det lättar. Glider ur en. Förhoppningar, längtan, det enda som kan göra en illa. Tänker att verklig kärlek är så här. Att vara helt tömd på hopp. Ren. En kärlek som ingenting mer kan komma ur.
Man tänker på sista morgonen, hotellfrukosten, de små förpackningarna marmelad på hans tallrik, att notera en sådan sak, tänka: det här ska man minnas, att han gillar marmelad, inte är rädd för sockret, för det barnsliga.
Man liksom glider tillbaka in i den där morgonen, frukostmatsalen, lukten av kaffe och längtan efter att sätta sig bredvid honom, att vara så fokuserad på en människa, veta att om bara några steg sitter man bredvid honom, värmen av hans arm genom två lager tyg. För fokuserad, man missar att väja för den brittiska tanten och spiller ut hennes fruktsallad på golvet, man är genast där och plockar vindruvor och melonbitar med händerna, sockerlagen under skorna, får tag på en fånig liten servett och torkar och plockar medan man ber om ursäkt på sin dåliga engelska, och tanten kallar en sweetheart och dear och tycker att man ska gå till sin fiancé och låta personalen städa upp.
Och när man kommer tillbaka till bordet, med heta kinder, klibbiga händer, sitter han där och skrattar, och man inser att han inte gjort en ansats att hjälpa till, och när man frågar vad som är så himla roligt måste han skaka på huvudet och utan att riktigt sluta skratta säger han: “Jag tror att jag älskar dig.”
Då slutade han skratta. Och då sa man att man var tvungen att gå och tvätta händerna. Och man gick och tvättade händerna. I lobbytoalettens helkroppsspegel såg man på sig själv och tänkte: kanske kunde det vara sant. Kanske kunde det faktiskt vara precis så här. En liten virvel av ljus.
Man är en idiot, man älskar, de där fingrarna, så djupt inuti att man glömde bort det brittiska paret och glömde bort att tolka den där blicken och glömde bort att det fanns ett stoppord, att man gjort det så enkelt, bita honom i axeln, ett vått tandavtryck, inte hårt nog att orsaka någon slags skada, och glömde att man snart skulle åka hem. Man tryckte sig mot honom och glömde hemmet och jobbet och farmodern och frun och den lilla rosa rullstolen och ja, tvillingarna. Man glömde dem också.
Man ser som på avstånd, som från ett annat hörn av rummet, att det är för mycket som rinner ur en. Kanske har man också haft för mycket i sig. Kanske måste man tömmas på allt det där.
Man vill tända en lampa. Gå till skafferiet och leta fram saffran. Om man bara orkar resa sig. Man kunde baka lussekatter, till Eileen, till tvillingarna, kanske barnens farmor kunde stanna en stund och kanske hon skulle säga att bullarna blev mindre torra än förra året. Kanske finns marmelad i skafferiet, om Eileen vill ha det.
Man glider in och ur den där frukostmatsalen. Har missat att sätta på någon serie. Bara det där stoppordet på skärmen. Kanske skulle man haft ett eget. Sträcker ut handen. Konstigt vit mot tangentbordet. Man får till orden nästan rätt. Något om hur snabbt det rinner ur en när det väl börjat.
Enter.
Det är meningslöst. Den osynliga blockeringen.
Han kunde ha hjälpt en plocka upp de där vindruvorna. Och fingrarna inuti, under bordet, bita honom i axeln tills det rinner längs armarna, droppar från kanten på den plastade frottén, en mörk pöl på golvet.
Lukten av honom på händerna. Järn.
Man ska dra fram pallen och sätta upp stjärnan, leta fram saffran, snart ska man göra det, när det slutat blinka. Man klarar sig själv, det är skönt att vara hemma, odramatiskt. Man ska bara sova bort den här rusiga känslan i skallen. Hans händer under bordet, innanför kläderna, man tänker att det här, det här, man tänker att det är rent, tänker att det är kärlek.