FILM. Det djup i skildringen av camorrans struktur som vi fick se i Gomorrah saknas. Filmens styrka ligger i stället i den intima, humanistiska skildringen av hur en känslig, kärleksfull pojke blir en mördare som gråter över sina offer, skriver Daniel Lindvall om Camorrans barn som har svensk premiär idag fredag.
Camorrans barn av Claudio Giovannesi
Regi: Claudio Giovannesi.
Manus: Roberto Saviano, Claudio Giovannesi och Maurizio Braucci (baserad på en bok av Roberto Saviano).
Medverkande: Francesco Di Napoli, Viviana Aprea, Valentina Vannino med flera.
Camorran – Neapels och landskapet Kampaniens maffia – har växt explosionsartat under den nyliberala eran. Kring 1980 räknade man ett dussintal klaner, vid millennieskiftet hade de blivit tio gånger fler. Arbetslöshet och social nedskärningspolitik har utgjort en perfekt grogrund. Och den kaotiska globaliseringen, där den legala och den illegala ekonomin ohjälpligt vävs samman, passar camorran som hand i handske. Vid sidan av knark, prostitution, handel med falska märkeskläder, med mera, är camorrans särklass största kassako sedan mitten av 1990-talet kontrollen av avfallshanteringen. Dumpning och export av miljöfarligt industriavfall genererar årligen fantasibelopp. Processen skildrades i Roberto Savianos bok Gomorrah (2006) och filmatiseringen av denna (2008).
Också Camorrans barn bygger på en bok av Saviano, som sedan Gomorrah tvingats leva med ständigt livvaktsskydd. Berättelsen kan sägas spegla utvecklingen det senaste decenniet. Den polisiära kampen mot camorran har resulterat i ett stort antal spektakulära tillslag men misslyckats med att stoppa dess tillväxt. Dels är camorrans organisation mer horisontell än den sicilianska maffians hierarkiska pyramidform. Strukturen av fristående, löst associerade klaner leder visserligen till mer inbördes stridigheter, men gör det också svårare att komma åt camorran genom att arrestera enstaka bossar. Dels blir nyrekryteringen för kriminella gäng – precis som här hemma – bara enklare för varje år som prekarisering och ojämlikhet får breda ut sig.
Men genom att inbördeskrigen och arresteringarna krävt många offer i de äldre generationerna har ändå ett vakuum uppstått, vilket kommit att fyllas av allt yngre rekryter. Tonårsgäng – paranza (”småfisk”) – har kommit att synbarligen dominera allt fler klaner. Filmens Nicola (Francesco Di Napoli) är en av dessa tonårspojkar som ser en chans att i ett svep avancera från springschas till klanledare när polisen klampar in på en bröllopsfest och plockar upp en hel generation lokala bossar.
Nicola lever i Rione Sanità i centrala Neapel. Där delar han en trång lägenhet med sin lillebror och deras ännu unga mamma, som driver en liten kemtvätt. Stadsdelen, som en gång byggdes för överklass och aristokrati, har varit en favorit för italienska filmskapare alltsedan neorealismens dagar efter andra världskriget. Kontrasten mellan dess förfallna grandeur och numera fattiga befolkning har tjänat som effektfull bakgrund till skildringar av Neapels mest utsatta invånare.
Nicolas charmigt naiva framfusighet i kombination med ett stort hjärta gör honom till ledarfigur i kamratkretsen. Hans drömmar handlar i lika delar om lyxbutikernas märkeskläder och om en försvunnen – aldrig existerande – tid då camorran faderligt tog hand om sina kvarter och inte krävde beskyddarpengar från kämpande småhandlare som hans mamma.
När den medelålders lokale klanbossen arresteras intalar Nicola sina vänner att de själva kan ta över. Pojkgänget ingår en allians med ledaren för en grannklan som sitter i husarrest och numera saknar egna fotsoldater, men däremot sitter på ett ansenligt vapenlager. Med hjälp av dessa vapen skjuter sig Nicola och hans vänner till den sköra respekt som gör dem till herrar på täppan för stunden. Parallellt utspelar sig också en sårig kärlekssaga med Romeo och Julia-tema, när Nicola förälskar sig i en flicka från en fientlig stadsdel.
Nicolas pappa nämns aldrig, och det är förstås frestande att se hans frånvaro som symbolisk för en generation av döda och fängslade camorrister. För detta talar väl också det resignerade lugn med vilket hans mamma accepterar att tonårssonen plötsligt kan överfylla lägenheten med vräkiga lyxmöbler och vapenlager. Sammantaget bidrar pappans frånvaro och mammans resignation till att ge skeendet en ödesmättad ton.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Camorrans barn saknar ändå det djup i skildringen av camorrans struktur som vi fick se i Gomorrah. Dess styrka ligger i stället i den intima, humanistiska skildringen av hur en känslig, kärleksfull pojke blir en mördare som gråter över sina offer. Men en smula störs jag ändå av de många frågor som lämnas hängande i luften. Hur kan dessa småpojkar egentligen ta kontroll över de globala distributionsnätverk deras förtjänster vilar på? Exempelvis över marijuanaodlingarna i Sydamerika, som den tidigare bossen stolt visar bilder på i filmens inledning?
Enligt den före detta klanledaren Peppe Misso, som numera samarbetar med myndigheterna, styrs paranza-gängen i själva verket ännu av äldre bossar, som gärna ser att dessa flashiga tonåringar ur den sociala media-generationen drar uppmärksamheten till sig, medan de själva får verka i skuggan. Ironiskt nog skulle filmen då rentav uppvisa precis den bild camorran själva vill ge spridning i dag.
info@opulens.se
