INTERNETLAG. “En global internetlagstiftning stiftat med nationer så som Kina, Ryssland och USA kommer inte garantera internetneutralitet”, skriver Emil Åkerö som istället för FN förespråkar ett internationellt rättsväsende bildat av världens stabila demokratier.
Den svenska journalisten och författaren Andreas Ekström har gjort sig ett namn internationellt genom att prata om och för internetneutralitet, Googles makt och framtidens internet. Jag tvivlar inte på att Ekström besitter djupodlade kunskaper och analyser i ämnet, men när han intervjuas av den internationella tidningen Big Think Magazine är det något som skaver hos mig. Ekström lyfter i artikeln fram vikten av att vi får till en internationell, global, lagstiftning om internetetikett och internetneutralitet.
Då återstår här en central fråga; Men hur då, Andreas Ekström? Hur ska detta gå till? I en världsutveckling med mer suveräna och repressiva stater, hur ska vi ens på ett teoretiskt plan få till detta? Jag är den första att försvara skillnaden mellan idépolitik och sakpolitik och att du inte behöver ha en exakt plan för implementering av dina idéer, men det måste väl ändå finnas någon form av teoretisk möjlighet kopplat till hur världen faktiskt ser ut.
Jag läser Ekströms senaste bok, essäsamlingen Att hitta (Weyler, 2018) och hittar ännu fler frågor än svar. Med ett starkt etos rycker Ekström fram på sin vite springare vid namn Internetkunskap och presenterar viktig information om internets infrastruktur. Det som saknas är dock någon form av svar, på hur vi gör när vi har hittat alla de här utmaningarna. Med den plattform som Ekström besitter så räcker det inte riktigt med att ställa frågor och sedan peka ut ett väderstreck och säga låtom oss alla färdas mot Eldorado. Det måste till någon form av vägbeskrivning också, annars blir det väldigt mycket pekande i luften och väldigt lite resa.
Men i Sverige lever fantasin om FN:s roll som demokratisk garant stark, medan resten av världen betraktar denna korrupta herrklubb av diplomater för vad den är, en diskussionsklubb utan reell makt.
För grejen är den, vi har i princip inga globala lagar av det här slaget, och vi har framförallt inga instanser för en rättsskipning av det slag som skulle krävas. Det måste till ett sådant system, och i sanningens namn är jag mer rädd för vad det skulle leda till. Ekströms poäng är nämligen att den här lagstiftningen måste garantera nätneutralitet, och finns det något jag kan garantera så är det att en global internetlagstiftning stiftad med nationer så som Kina, Ryssland, USA inte kommer garantera internetneutralitet.
Vi ser hur USA har abdikerat från platsen som en demokratisk stormakt, hur Storbritannien förgäves försöker lämna EU för att slippa ta in invandrare och hur Polen och Ungern blir mer och mer repressiva mot oliktänkare. Här finns dock en skillnad, EU har juridiska verktyg att hantera bråkstakar och dela ut repressalier till Ungern och Polen, men det är samtidigt en union som är bildad på kompromisser och överenskommelser. Här skulle Ekströms lagstiftning kunna genomföras, EU har redan instiftat lagar kring internet, till exempel GDPR. Då kommer vi bara till det lilla, svenska, problemet, att EU instiftar ”fel” lagar. De har inte instiftat lagar FÖR nätneutralitet. Sverige är inte den humanitära stormakt som Socialdemokraterna, Liberalerna och Andreas Ekström vill låtsas om, istället är vi en del i ett tungrott system men också en juridisk garant, byråkratin från sin vackra sida.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Som barn av svensk skola under 1990-talet får detta mig att tänka på hur vi fick lära oss att FN är garanten för demokratin på jorden. Detta narrativ om FN går igen genom den svenska debatten fortfarande, framförallt framskrivet av Socialdemokraterna och Liberalerna som inte riktigt vill låtsas om att Saudiarabien sitter med i FN:s råd för mänskliga rättigheter, inte heller att Sverige får kritik av FN:s kommitté mot tortyr för våra långa häktningstider. Istället tas FN:s barnkonvention och görs till svensk lag rakt av trots att dess kapitel är skrivna i en kompromiss och inte alltid är helt kompatibla. Men i Sverige lever fantasin om FN:s roll som demokratisk garant stark, medan resten av världen betraktar denna korrupta herrklubb av diplomater för vad den är, en diskussionsklubb utan reell makt. En klubb som bygger på samförstånd och vars starkaste vapen är skam för den som brister i anständighet. En anständighet som ett flertal medlemsstater redan har förlorat.
Men hur ska vi göra då, undrar du? Ska jag kritisera Ekström utan att själv ens presentera den form av karta jag efterlyser? Inte då. Mitt eget förslag är att vi bildar just denna demokratiska garant, ett förbund med en stark demokratiklausul som skapar ett internationellt rättsväsende och som tillsammans bestraffar icke-demokratier. Vi behöver ta de delar som fungerar med EU och kombinera med vad FN skulle kunna vara och skapa en organisation med starkare grund för att kunna garantera demokratin och upprätthålla den.
info@opulens.se
